Kosmiska glimtar och kosmiskt medvetande. Religiösa upplevelser, upplevelser av psykosexualitet och andra inre upplevelser
INNEHÅLL
Förord - Martinus analyser - Några ord om vikten av försiktighet!
Martinus definition av kosmiska glimtar
Martinus skildring av sin egen kosmiska invigning
Richard Maurice Buckes punkter
Kännetecken på en mystisk upplevelse (Pahnke)
| t | k | Namn | Levnad | Upplevelse | Kommentar |
| K | Alice | 2 maj 1985 | |||
| M | Warner Allen (förf.) | ||||
| M | Richard Maurice Bucke (läkare, professor) | 1837-1902 | 1872 | ||
| M | Jacob Böhme (skomakare) | 1575-1624 | 35 år, 1610 | ||
| + | K | Ruth Dahlén | 1946, 40-årsåldern | ||
| M | Hjalmar Ekström (skomakare) | 1885-1962 | sommaren 1916 | ||
| M | Duane Elgin | maj 1978 | |||
| M | Václav Havel (president, poet) | 5 okt 1936- | under kriget, sommar | ||
| M | Ole Ingolf Jensen | vår, 33 år | |||
| + | M | Per Bruus-Jensen | 1932- | ||
| M | Jiddu Krishnamurti | 22 maj 1895- 17 feb 1986 | 27 år, aug 1922 | ||
| K | Else Kammer Laursen (psykolog) | ||||
| K | Marie | ||||
| M | Martin | 30 år | |||
| K | NN001 (blev senare präst) | 47 år, vår | |||
| ? | NN002 | 6-årsåldern, vinter | |||
| ? | NN003 | 10-årsåldern, vår | |||
| K | NN004 (sjuksköterska) | 24 år, maj | |||
| ? | NN005 | ||||
| K | NN006 | barndom, sommar | Upplevelsen kom under en svår tid av ensamhet och otrygghet; hon kom senare att läsa Martinus | ||
| M | Harry Palmer | ||||
| M | Ramakrishna | 20 feb 1836- 16 aug 1886 | |||
| M | Djelal ed din Rumi (persisk mystiker) | 1200-t | |||
| M | Emanuel Swedenborg | 29 jan 1688- 29 mars 1772 | 57 år, april 1745 | ||
| M | Rabindranath Tagore (poet) | 7 maj 1861- 7 aug 1941 | ungdom | ||
| M | Arnold Toynbee (historiker) | 14 apr 1889- 22 okt 1975 | 1919 | ||
| M | J. Trevor | slutet 1800-t | |||
| M | Agne Windmark | tidig vår | |||
| M | Walt Whitman (poet) | 1819-1892 | 34 år, juni | ||
| M | Ludoviko Zamenhof (esperantons skapare) | 1859-1917 | 17 år |
Skildringar av privatpersoner:
| t | k | Namn | Levnad | Upplevelse | Kommentar |
| G | M | Sture Emby | 1921- | 27 år, juni 1948 | Se ev. artikel av Per-Anders Hedlund i Ny Kultur 3/1994 |
| GA | K | NN1 | 1972- | 22 år, våren 1995 | |
| GA | K | NN2 | 1962- | 32 år, juni 1994 | |
| GA | M | NN3 | 1957- | 26 år, 15 nov 1983 | |
| GA | K | NN4 | 1972- | 24,5 år, vintern 1996/97 (Mexico) | Mer kontinuerlig, livstillgänglig upplevelse |
| - | M | Stefan Perneborg | 1963- |
Teckentydning
Martinus har på flera ställen i sin litteratur beskrivit intuitionens verkningar i människans medvetande, dessa verkningar som kulminerar i kosmiska glimtar och senare i det fulla kosmiska medvetandet eller den stora födelsen:
"När intuitionsförågan sålunda ett ögonblick får utlopp hos en författare eller konstnär, kommer i form av blixtsnabba glimtar nytt idématerial - till en dikt, ett skådespel, en saga eller någon annan form av konstnärlig manifestation - fram till hans medvetna tankevärld i organiserad eller färdig form." (Martinus, LB 1, ur st 200. ©Martinus Idealfond)
"Alldeles som intuitionen börjar göra sig gällande i den framskridne konstnärens eller författarens medvetande, börjar den också göra sig gällande i den framskridne vetenskapsmannens eller forskarens medvetande. När denne når så långt i sin forskning, att han börjar arbeta med så rena andliga problem, att de består av kärleksenergi, kommer även han i inspirations- eller extastillstånd och får därvid genom intuitionen tillgång till andligt material eller minnesmaterial, som ligger utanför hans vakna medvetande. Intuitionen visar sig då här som små glimtar eller brottstycken av absolut kunskap, och dessa glimtar blir sålunda begynnelsen till 'kosmisk klarsyn'." (Martinus, LB 1, st 202. ©Martinus Idealfond)
"Ett för tidigt uppnående av de kosmiska glimtarna, d v s innan individens moraliska standard är fundamentalt underbyggd, kan sålunda vara mycket olyckligt och kan dessbättre endast äga rum på ett elller annat onaturligt sätt och i en mycket begränsad form eller som ett slags surrogat för de verkliga glimtarna. Den absolut ofelbara klarsynen kan endast nås genom utrensning från medvetandet av lägre tendenser, såsom äregirighet, högmod, intolerans, maktbegär, oärlighet o s v. Dessa realiteters bekämpande är det ofrånkomliga pris, som den kosmiska klarsynen måste betalas med. Detta bekämpande gör ju individerna 'renhjärtade' och är alltså den naturliga och äkta övningen eller vägen till den gudomliga synen. Varje form av övning, som inte är liktydig med detta bekämpande, blir alltså en oäkta övning eller en konstlad väg och kan i lyckligaste fall låta utövarna komma i beröring med vissa av de kosmiska energierna. Men då de ju i detta fall inte genomgått den tillräckliga moraliska utvecklingen, är deras andliga kroppar ännu för späda för denna beröring. Sådana individer kommer därigenom att andligen förlyfta sig, bli till andliga krymplingar, ett tillstånd, som oundgängligen avföder fanatism; i värsta fall kan sinnessvaghet eller sinnessjukdom bli följden. Och individen möter sålunda här 'tröskelns väktare' - i form av sin egen ofärdiga natur. Ingen skall sålunda kunna 'se Gud' utom 'de renhjärtade'. Vi vill därför inte alls här i Livets bog på något sätt uppmuntra till konstlad träning utan uteslutande visa på vägen genom moralen. Ty med den grundläggande moralutvecklingen kommer de kosmiska egenskaperna av sig själva, på ett naturligt sätt, i sin ofelbara kraft och styrka och utan någon som helst fara eller risk för individen." (Martinus, LB 1, st 208. ©Martinus Idealfond)
"När ett väsen i sin utveckling nått så långt, att det av naturen har blivit ett mycket förstående, sympatiskt och kärleksfullt väsen, kommer det förr eller senare att uppleva ett 'elddop'. Livet, naturen eller allt som är omkring det, kommer plötsligt att bli illuminerat, bli till strålande ljus som uteslutande förnimmes som själva den eviga Gudomen. Illuminationen varar endast ett helt kort ögonblick, en sekund eller kanske ännu kortare tid, när de föregående, förberedande biupplevelserna räknas bort. Detta ljus skulle ju inte betyda något, om det inte just lämnade kvar väsendet i en vaken, dagsmedveten förnimmelse av att ha upplevt den eviga Gudomen, sin egen odödlighet och förmågan att genomskåda världsalltets struktur som kulminerande kärlek, inom vilken 'allt är icke annat än gott'." (Martinus, bok 8, Mänskligheten och världsbilden, kap. 55. ©Martinus Idealfond - översättning från danskan: CW)
"Och med denna utveckling börjar väsendet, genom densamma, att möta den verkliga världen, det verkliga livet bortom den fysiska världen. Detta möte med den andra verkligheten än den fysiska, den kosmiska verkligheten, äger bara rum i form av helt svaga glimtar. En sådan glimt förnimmes som ett mer eller mindre plötsligt nedslag i medvetandet av ett oändligt skönt välbehag, en behags- eller glädjeförnimmelse, vars like man förut inte har upplevt. Den kan även vid vissa tillfällen ge väsendet en förnimmelse av att vara inhöljt i ett starkt vitt ljus. Men upplevelsen är bara en momentan eller ögonblicksupplevelse. Exempelvis kan det vid en sådan kosmisk glimt uppleva sin egen odödlighet. Det får inte denna upplevelse i analyserade logiska detaljer. Det kan därför inte förklara eller bevisa denna sin odödlighet för andra människor. Det vet bara att det är absolut odödligt. En sådan glimt är under långa tider en utomordentligt stark inspirationskälla för det aktuella väsendet. Men efter hand kommer dock eventuella andra ofärdiga sidor i väsendets vandel att skapa en viss mörk karma, men väsendet kommer alltid att tänka tillbaka på denna sin gudomliga upplevelse. Och när det får utlevt sin karma på nämnda ofärdiga fält, kan det åter bli mottagligt för en ny kosmisk glimt. I denna kan det eventuellt uppleva reinkarnationen, i en nästa glimt kan det uppleva exempelvis ödeslagen eller detta, att man uteslutande är sitt eget ödes djupaste upphov. Och på så sätt kan man genom kosmiska glimtar uppleva facit från det högsta vetandet." (Martinus, bok 15, En glimt från världsåterlösningen, kap. 12. ©Martinus Idealfond - översättning från danskan: CW)
"...När en sådan avdelning blir mogen för utnyttjande, vilket sker genom individens moraliska utveckling, blir denne alltså i stånd att manifestera sig genom de för den nämnda avdelningen eller centret i hjärnan avpassade tankearterna eller våglängderna. Individen framträder då för sin omgivning som i motsvarande grad förvandlad. En sådan förvandling är t ex den vanliga religiösa eller sekteristiska 'omvändelsen'. Men då den jordiska människans hjärna ännu är långt ifrån tagen i bruk i hela den utsträckning, som den i realiteten är bestämd för, kommer det att bli flera sådana i denna ännu förekommande latenta eller outnyttjade centra, som alltså blir öppnade eller tagna i bruk efter hand som individens moraliska utveckling framskrider.
När ett sådant center börjar bli moget att nyttjas, utlöses dess funktionsförmåga genom ett särskilt kraftigt bombardemang utifrån av de för samma center avpassade våglängderna. Utlösningen av ett sådant bombardemang kan bero på ett föredrag som ifrågavarande individ har åhört eller en genomgripande moralisk underviskning eller dylikt. Denna utlösning förnimmes eller uppleves ofta av individen som en psykisk syn av eld, flammor eller andra lysande fenomen, som stundom framträder som symboliska uttryck för konsekvenserna av individens inlemmande i de nya medvetandeskikten. Sådana upplevelser igenkänns i Bibeln som 'uppenbarelser'. När individen har kommit igenom en sådan utlösning börjar de under den nyöppnade avdelningen hemmahörande tankevåglängderna att vibrera genom hans hjärna. Den börjar mottaga och avsända helt nya tankearter. Han upplever helt nya medvetandetillstånd och börjar tala utifrån dessa.
Efter att ha upplevt en sådan nyöppning av det ena hjärnpartiet eller hjärncentret efter det andra når individen äntligen den sista och största utlösningen inom djurriket. Det är denna utlösning som är identisk med frigörelsen av det hjärncenter som gör individen till den färdiga eller fullkomliga människan eller 'gudamänniskan'. Frigörelsen av detta center betecknar jag som bekant i 'Livets bog' som 'den stora födelsen'. De våglängder som individen därefter kan betjäna sig av och uppleva genom är alltså de mest mikroskopiska i tillvaron och utgör: rent förnuft, kärlek, intuition och salighet..." (Martinus, Kosmos nr 5, 1933, s. 6-7. ©Martinus Idealfond)
Kosmiska glimtar kommer alltså till väsendet i kraft av dess gryende intuitionsförmåga. De utgör förstadiet till det kosmiska medvetandet och är ögonblicksupplevelser av den helige Ande, en syn av de eviga principerna. De kommer i normala fall till kärleksfulla, uppoffrande människor med förkärlek för obemärkthet - men det finns naturligtvis fall då människan har en sådan mission att hon inte gärna kan förbli osynlig. Glimtarna blir med moralens tillväxt allt fler och innehållsrikare och fyller alltmer ut luckorna i det ännu späda kosmiska vetandet - individen har delvis fått kosmiskt medvetande. De mest framskridna människorna - de moraliska genierna - vill hellre själva lida än se andra lida; detta skiljer "äkta" från "falska profeter". (Se t ex LB I: 123, 125, 135; Kosmiska glimtar; Kosm. lekt.; DEV III: symbol 33.)
Martinus definition av kosmiska glimtar
Martinus skriver (LB VI: 2139-) att glimtar ger en upplevelse
De ger även en begynnande upplevelse
Dessa fyra punkter får bli den definition, utifrån vilken vi kan klassificera människors inre intuitiva upplevelser som kosmiska glimtar eller som andra former av upplevelser. Vi kan alltså med dessa punkters hjälp bättre differentiera mellan dessa två kategorier.
Martinus skildring av sin egen kosmiska invigning
"Ur Martinus bok Kring min missions födelse,
16 kapitlet - Ett kristusväsen i bländande solsken
Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet 'Gud'. Och plötsligt, utan att jag rätt visste huru, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa ögonblick blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se, att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande, att det påminde mig om de 'tomtebloss', som man använder i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men i gengäld oerhört mycket talrikare.
Åter inträdde en paus, då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion, som nu var alldeles framför mig och i jämhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt; och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen.
Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till 'Guds rike'.
Den gudomliga upplevelsen var förbi. Jag hade åter framför mig den fysiska verkligheten, mitt väsens detaljer, min ställnings ringhet. Men 'Guds rike' lyste och strålade ständigt i min hjärna och mina nerver.
17 kapitlet - Det gyllene elddopet
Då jag på förmiddagen nästa dag åter satte mig till rätta i min meditationsstol, var jag knappt färdig därmed, förrän jag på nytt omstrålades av det gudomliga ljuset. Jag såg in i en blå, lysande himmel, vilken liksom drogs åt sidan, varvid en ny och ännu mer lysande himmel blev synlig. Och på så sätt fortsatte det, ända till dess en himmel framträdde, vilken var av ett så oerhört bländande gyllene ljus och av en så hastigt vibrerande materia, att jag här kände mig vara på höjden eller toppunkten av vad min organism och mitt medvetande kunde tåla. Ett enda steg till, en enda bråkdel av en sekund vidare, och den överjordiska våglängden skulle med blixtens oerhörda kraft ögonblickligen ha fört mig bort från all fysisk tillvaro. Men under de bråkdelar av en sekund, som uppenbarelsen varade, upplevde jag en värld av helighet, renhet, harmoni och fullkomlighet. Jag befann mig i ett hav av ljus. Detta var inte som i min första uppenbarelse vitt som snö utan hade guldets färg. Alla detaljer var av eld och liksom förgyllda. Genom det hela vibrerade små gyllene trådar, som blänkte och glittrade här och där, i allt och över allt. Jag kände, att detta var Guds medvetande, hans egen tankesfär. Det var den materia, den allmakt, den högsta levande kraft, genom vilken det gudomliga jaget styrde och ledde oceaner av världar, vintergator och stjärnehärar, i mikrokosmos såväl som i makrokosmos. Jag var helt bergtagen. Den gudomliga elden vibrerade i och utanför mig, över och under mig. Den 'Guds ande', som enligt Bibeln 'svävade över vattnet', den 'eld', som 'brann i törnbusken' för Moses, den 'eld', som förde Elias till himlen, den 'eld', i vilken Jesus blev förklarad på berget, den 'eld', som visade sig över apostlarnas huvuden och senare omskapade Saulus till Paulus på vägen till Damaskus, den 'eld' som genom alla tider varit 'alfa' och 'omega' i varje form av högsta skapelse, manifestation eller uppenbarelse, flammade här framför mina egna ögon, vibrerade i mitt eget bröst, i mitt eget hjärta och insvepte hela mitt väsen. Jag kände det, som om jag badade i ett element av kärlek. Jag var vid upphovet, vid själva källan till all den värme, som finns i en faders och moders sympati för sina barn, i den ömsesidiga hängivenheten i ett ungt pars älskogslek. Jag såg den kraft, som får en hand att skriva under en benådning, att upphäva slaveri och beskydda de små i tillvaron, det lilla djuret såväl som den skröpliga människan. Jag såg det solsken, som kan smälta ner isen och avlägsna kölden i alla sinnen; som kan omdana hopplöshetens och pessimismens karga öknar till fruktbara, soliga nejder i medvetandet; som kan värma hjärtat, inspirera förståndet och därigenom få individen att förlåta oförrätter, älska fienden och förstå förbrytaren. Jag liksom vilade vid den allsmäktige Gudomens bröst. Jag dvaldes vid allkärlekens källa, såg den gudomliga fullkomligheten, såg mig själv såsom ett med vägen, sanningen och livet, såsom ett med den store Fadern. -
18 kapitlet - Verkningarna av det gyllene elddopet
En jordisk animalisk organism är ännu inte ägnad att bära en så helt överväldigande koncentration av Guds eget högsta väsen, och jag måste därför snabbt avbryta den gudomliga synen. Men även om den överjordiska upplevelsen måste upphöra, kom jag dock aldrig mera helt tillbaka till den fysiska världen. Det hade skett en förvandling med mitt väsen. Jag hade fötts in i en ny värld, hade blivit medveten i en ny kropp. Och från det ögonblicket var den värld, som ligger hinsides alla fysiska företeelser, permanent inlemmad i mitt dagsmedvetande. Det gyllene ljuset hade kvarlämnat mig i ett tillstånd av medveten odödlighet och med en förmåga att se, att endast livet existerar och att mörker och lidande endast är camouflerad kärlek och att Guds väsen är närvarande i allt och alla.
Men i mitt eget väsen var kärlekens låga många gånger förstorad. Jag såg, att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte den 'döda' såväl som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade stenarna såväl som de levande varelserna, emedan de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllne ljuset, upplevelsen av den helige Ande, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som medvetet jag i min egen närhet hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände, att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag älskades av denne Fader. Och med en orubblig genkärlek till detta väsen trädde jag åter in i den fysiska världen. Djurrikets, de jordiska människornas lidande, sorger och bekymmer blev åter synliga, tillvarons mörka zon åter förhärskande. Men över det mörka rikets djupa skuggor lyste och strålade det gyllene ljuset i mitt inre. I min hjärna och ryggmärg existerade ständigt värmen från dess överjordiska sken. Från mina händer och läppar har det redan bragts att skina och skall framdeles bringas att skina i andras hjärnor, vibrera i andras ryggar, stråla i andras ögon och förnimmas i andras sinnen. Mitt ord är livets fackla. Den gudomliga anden däri lyser upp mörkret, avlägsnar övertron och skapar kärleken till Gud. Var och en, som lever i det, kommer att älska Fadern och kan därmed aldrig vandra i mörkret. Ty att älska Fadern är att älska världen, är att älska allt och alla. Men detta är att leva tillsammans med det man älskar. Och att leva tillsammans med det man älskar är ju den fullaste tillfredsställelsen av det största begäret, är den högsta formen att tillägna sig liv, den högsta förnimmelsen av lycka, den verkliga upplevelsen av salighet.
Ur 19 kapitlet - Om mina upplevelser inte hade lämnat kvar yttre positiva verkningar, som kan undersökas av andra
...Låt mig då genast framhålla, att jag hade mina upplevelser under min fullständigt vakna eller medvetna kontroll. Förklaringarna inträffade vid vilken tid som helst, så snart jag satte mig i min meditationsstol, utan att det var fråga om att jag först skulle falla i sömn, gå i trance eller på annat sätt förlora det vakna medvetandet. Vidare må man erinra sig, att jag själv inledde och avbröt dessa upplevelser allt efter min egen önskan och med hänsyn till vad min organism kunde tåla..."
(Martinus, Kring min missions födelse, kap. 16-19. ©Martinus Idealfond)
Richard Maurice Buckes punkter
I den klassiska boken Cosmic Consciousness av den kanadensiske läkaren Richard Maurice Bucke (1837-1902) lyfts begreppet kosmiskt medvetande fram. Detta tycks i Martinus terminologi närmast motsvara ett tillstånd av begynnande kosmiska glimtar. Bucke tar i sin bok från 1901 upp ett antal personer genom historien, som han anser haft sådana glimtar och där detta i vart och ett av fallen haft en objektivt märkbar inverkan på deras liv och handlingar; intressant är att många sådana upplevelser tycks inträffa under vår/sommar. I en annan bok - William James, Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, Stockholm 1923 - beskrivs även Buckes egen ljusupplevelse.
Bucke sätter upp kriterier för hur detta nya vidgade medvetande gestaltar sig - bl a kommer en insikt om att man är odödlig och att livet är evigt (se punktlistan nedan). Han börjar framställningen med en utvecklingsteori, där människans medvetandes växt från ursprungliga till avancerade stadier behandlas. Som en kritisk punkt behandlar Bucke den utvecklingsfas, där vår förmåga till självreflektion - förnimmelsen av vår egen existens - föds, förmodligen detsamma som det Martinus kallar jordmänniskans födelse. Dessutom genomgås vår efter hand större abstraktionsförmåga och även musikalitetens och den humana förmågans födelse och tillväxt.
"Det bör inte antas att en människa är allvetande eller ofelbar för att hon har kosmiskt medvetande (min kursivering). De största av dessa människor är i en mening i samma position, dock på ett högre plan, som barnet som just blivit självmedvetet. Dessa människor har bara nått en ny medvetandefas - har ännu inte haft tid eller tillfälle att utforska eller bemästra den. Det är riktigt att de nått en högre mental nivå; men på den nivån kan det finnas och finns relativ visdom och relativ dumhet, precis som det finns på det enkla medvetandets eller självmedvetandets nivå..." (min övers.)
Bucke
Som en intressant del av sin utvecklingsteori behandlar han vårt färgseendes tillväxt och söker belägga sin teori med citat ur gamla skrifter - han menar att vi från början endast kunde se röda färger och att känsligheten för färgerna i den blå-violetta delen av spektrum tillkommit först i historisk tid. I olika språk, visar Bucke, är ordet för "blå" och "svart" det samma, vilket skulle antyda att känslighet för den färgen har saknats.
Sett som svängningar motsvarar det mest högfrekventa ljuset vi kan uppfatta - violett - nästan dubbelt så hög frekvens som det mest lågfrekventa - rött. Vi uppfattar alltså nästan en oktav (som jämförelse kan nämnas att vi av ljud kan uppfatta ca tio oktaver). Intressant att fundera på är då - om Buckes utvecklingsteori är riktig - vad som kommer att hända då vårt färgseende når och överstiger en oktav. Kommer vi att uppfatta - motsvarande oktavupplevelsen i musiken - en ny, högre, mer "levande" variation av en viss färg, först rött, senare orange o s v? Människor som haft inre upplevelser berättar ibland att de upplevt sådana färger, som normalt ännu inte förnimmes på jorden.
För den av färger intresserade vill jag gärna hänvisa till Ole Ingolf Jensens nya verk Farvernes metafysik - Kosmisk farvelære, Gads Forlag, 2000.
Bucke hade som nämnt själv en kosmisk upplevelse, vilken inträffade under 1872.
Kännetecken på en mystisk upplevelse (Pahnke)
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 262-263)
"Det var torsdag d. 2. maj 1985. Klokken var omtrent elleve om aftenen da jeg kom til at se ud af vinduet. Himlen var grå, og i skumringen var alt rolig og stille. Bag sorte, blanke vinduesruder var mennesker gået til hvile, men fra et og andet vindue lyste en lampe svagt.
Jeg har i hele mit liv levet i et slags venskabsforhold til træer og deler fortroligt tilværelsen med de birke og fyrre som vokser uden for huset hvor jeg bor.
Min blik standsede pludselig ved en af fyrrene. En husrække skyggede for selve stammen, og jeg så kun træets krone. Den lyste flammende rødt i et stærkt glødende lys. Ildfarvede lysluer ligesom fortærede fyrrens top. Bølger af lys var koncentreret om træets krone.
Jeg såg tydelig fra mit vindue fyrregrene og nåle stærkt forstørrede. Nålene så ud til at være knap 10 cm lange - selvlysende og gnistrende røde. Jeg så også festet til grenene og afstanden mellem nålene.
De andre træer i min nærhed så ud som sædvanligt. Birkene stod kolde og stumme og ventede på løvspring. Dagens sene time var ved at glide over i nattens mørke og stilhed.
Jeg stod åndeløst stille med blikket fæstnet på denne fyrretop som virkelig brændte med ild og glød, men uden at fortæres eller forkulle til aske.
En følelse af fuldstændig harmoni og glæde gennestrømmede mig i disse sekunder inden det glødende lysskær sagte opløstes og forsvandt. Hele mit jeg bar i stærk forening med en uforstyrbar universel helhed hvor alt var evigt og udødeligt.
Lysskæret blev mattere for at til sidst helt slukke, og fyrrekronen fik igen sin naturlige størrelse.
I resten af min tid på Jorden vil jeg være ydmyg taknæmmelig for disse glitrende sekunde med kosmisk levende lys. Overbevisningen om menneskets virkelige væsen - som et evighedsvæsen i fælleskab med Gud og skaberen - nåede mig og kan ikke fjernes."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 181-182)
(Geels, Antoon. Att möta Gud i kaos, religiösa visioner i
dagens Sverige. Stockholm, 1991)
Ur boken "The Timeless Moment" av författaren:
"...Det kom som lyn fra en klar himmel under opførelsen af Beethovens Syvende symfoni i Queen's Hall i den sejrberusende hurtige sats hvor morgenens stjerner forenedes i sang og alle Guds sønner jublede af fryd... Da jeg længe efter søgte at genkalde mig oplevelsen i et forsøg på køligt at vurdere hvad der virkelig var sket, stod det for mig som om den faldt i tre dele: først selve den mystiske begivenhed der indtraf i en uendelig lille brøkdel af et sekund; det erfarede jeg senere gennem Santa Teresa at man kaldte foreningen med Gud; derpå fulgte illuminationen, en ubeskrivelig strøm af højst sammensatte følelser hvor oplevelsen af det at være ét med Gud smeltede sammen med musikkens betagende rytmer på samme måde som en solstråle der rammer skumsprøjtet fra et vandfald og får det til at funkle og glitre i tusinde facetter - en strøm der uophørligt bragtes til at svulme ved tilstrømningen af 'bifloder' af beslægtede oplevelser; og sidst, men ikke mindst forklarelsen, genkaldelsen i en afklaret sindstilstand af ro og harmoni af hele oplevelsens ligesom kaleidoskopiske skønhed og pragt frisk bevaret i erindringen i tankebilleder og ord."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 177)
(Colin Wilson: Den hemmelighedsfulde verden II, s.
302)
John Engelbrecht har i "Den intuitive tanke I-II" (1982) presenterat författare och tänkare som menar sig få sin kunskap genom intuition. Han diskuterar olika framställningar och frapperas av den påfallande samstämmigheten trots skilda kulturer och årtusenden. Historien visar att intuitionen upplevts och funderats kring alltsedan de tidigaste tänkarna.
(Ann-Sofi Larsson, psykologuppsatsen Idealism och intuition, del I, http://hem1.passagen.se/annsof55/)
Läkaren och professorn Richard M. Bucke, 1837-1902, får tjäna som exempel på en person som erfarit ett direkt skådande. Den för honom själv helt säregna upplevelsen ägde rum 1872:
"Jag hade tillbringat kvällen i en stor stad i sällskap av två vänner. Vi läste och talade mycket om poesi och filosofi och skildes åt först vid midnattstid. För att komma hem fick jag åka en lång tur i hästdroska. Jag var stilla och fridfull till mods under det fortsatta inflytandet av de tankar, bilder och stämningar, som vår läsning och vårt samtal hade framkallat. Det var en lugn, nästan passiv njutning. Jag tänkte egentligen inte, utan lät föreställningar, idéer och känslor av sig själva strömma genom mitt sinne. Helt plötsligt - utan minsta förvarning - upptäckte jag, att jag inhöljdes i en eldfärgad sky. Jag trodde först, att det var en jättelik eldsvåda på någon plats nära inpå mig i den stora staden. Men i nästa ögonblick visste jag, att elden var inne i mig själv. Strax efteråt greps jag av en känsla av jubel, en oerhörd glädje åtföljd eller genast efterföljd av en intellektuell klarhet, omöjlig att beskriva. Bland annat kom jag inte endast att tro, utan jag såg, att världsalltet inte består av död materia, utan är en levande närvaro; jag blev medveten om evigt liv. Det var inte en övertygelse om att jag skulle få evigt liv, utan en visshet om, att jag redan då besatt det. Jag såg att alla människor är odödliga; att världsordningen är så beskaffad, att alla ting utan tvivel samverkar för envars och allas goda; att grundprincipen i denna värld och alla världar är vad vi kallar kärlek, och att det säkra slutmålet är lycka för alla och envar. Synen varade bara några få sekunder och var borta; men minnet av den och känslan av att den hade givit mig kunskap om verkligheten, har stannat hos mig under det kvartssekel, som sedan har förrunnit. Jag visste att synen uppenbarade sanningen för mig. Jag hade nått till en utsiktspunkt, från vilken jag kunde se, att det måste vara sanning. Och denna syn, denna övertygelse, eller låt mig säga, detta medvetande, har sedan aldrig lämnat mig, inte ens under perioder av djupaste depression."
(James, William. Den religiösa erfarenheten i dess skilda former; William James, den amerikanske filosofen som kallats den förste psykologen, gjorde 1901 undersökningar om den religiösa erfarenheten, där han undersökte ovanliga upplevelser från ett psykologiskt perspektiv)
Bucke efterforskade huruvida andra personer i historien hade haft liknande upplevelser som hans egen. I boken Cosmic Consciousness (1901) beskriver han de fall han tycker sig ha funnit och nämner - bland många andra - exempelvis Plotinus, Dante, Blake, Pascal, Spinoza och Wordsworth. Intressant är att många av dessa upplevelser tycks ha ägt rum under våren, oftast inte långt från trettioårsåldern.
Bucke samlar i ett antal punkter avgörande drag i upplevelsen. Han beskriver plötsligheten och ögonblickligheten av det han kallar uppvaknande, närvaron av ett subjektivt ljus och en moralisk upphöjdhet. Upplevelsen innebär en intellektuell illumination där känslan av odödlighet tar bort rädslan för döden och känslan av synd. Åldern vid illuminationen ligger runt de trettio och händelsen skedde oftast på våren eller sommaren. Den redan tidigare framstående karaktären hos människan - intellektuellt, moraliskt och fysiskt - blir ytterligare förbättrad. Hon får ökad charm och utstrålning, vilket gör att andra personer starkt dras till henne. Under själva upplevelsen upplever andra närvarande hur personens anletsdrag förändras och att utstrålningen blir harmonisk och ljus. (s 79)
Se även Richard Maurice Buckes punkter!
(Engelbrecht, John, Den intuitive tanke : Fra Lao Tse til Martinus - en idéhistorisk udviklingslinie. Del 1-2. Borgen Forlag, Danmark, 1982)
"The gate was opened to me that in one quarter of an hour I saw and knew more than if I had been many years together at a university, at which I exceedingly admired and thereupon turned my praise to God for it. For I saw and knew the being of all beings, the byss and abyss and the eternal generation of the Holy Trinity, the descent and original of the world and of all creatures through the divine wisdom: I knew and saw in myself all the three worlds, namely, (1) the divine [angelical and paradisical] (2) and the dark [the original of the nature to the fire] and (3) then the external and visible world [being a procreation or external birth from both the internal and spiritual worlds]. And I saw and knew the whole working essence, in the evil and the good and the original and the existence of each of them; and likewise how the fruitful-bearing-womb of eternity brought forth. So that I did not only greatly wonder at it but did also exceedingly rejoice."
(Richard Maurice Bucke. Cosmic Consciousness, 1901. s 182)
"Jag hade min blick riktad på en ovanligt vacker snöflinga som mjukt landat på ett granbarr. Plötsligt hände något med granbarret, det löstes upp i fladdrande vågor av ljus ... Ljusvågorna tycktes röra sig oerhört snabbt i ... spiralform inne i granbarret, som dock hela tiden behöll sin form och karaktär av ett granbarr. Det var som om jag plötsligt framför mina ögon haft ett förstoringsglas som förstorade någon miljon gånger ... snart var hela granen en enda eldstod. En sekund blev jag oerhört förskräckt - var min hjärna på något sätt i olag? ... snart var skogen ett enda hav av samma levande ljus ... mina händer var av samma genomskinliga ljus. Hela skapelsen vibrerade av dess oerhört snabba ljusvågor, där man tydligt kunde urskilja varje enskild ljusstråle, se den fungera ... Jag såg kosmos fungera, som en femdimensionell geometri ... med rummets tre dimensioner, tiden som en fjärde och därtill också en femte dimension, den konstruktiva, sammanhållande dimensionen, universums innersta mysterium. Kärleken ... detta är ett svagt försök att finna ord för något som jag verkligen såg med mina ögon, något absolut reellt och påtagligt. Kanske vore bilden av ett oerhört komplicerat urverk med ett svindlande antal hjul en bättre bild, men de fem dimensionerna måste ovillkorligen vara med ... mer och mer blev jag till ljus, tills jag själv såg mig fungera som ett strålningsfenomen, vibrerande på samma våglängd som den 'femte dimensionen'. Som på en väldig film såg jag händelser utspelas, en film som klargjorde inte endast historiska förlopp utan också orsak och verkan ... Innan jag ens hade hunnit formulera en fråga fanns ett svar färdigt. Jag var på något sätt allvetande. Så småningom upphörde allt minne av någon jordisk existens, jag var i Evigheten, i Paradiset, i en tillvaro av harmoni och skönhet över allt förnuft ...
(Långsamt blev hon medveten om sitt jordiska jag, och allt var som förr, men ändå inte som förr ... Upplevaren återkom på samma plats ytterligare fyra, fem dagar, men allt blekare. Länge kände hon dock ett återsken av det vita ljuset omkring sig ...)
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 276)
Hjalmar Ekström var en mystiker och skomakare från Helsingborg. 1901 hade han vid juletid en gudsupplevelse, vilken han själv kallar sin omvändelse. År 1916, under maj-juli, vistades han för rekreation i Örkelljunga, sex mil från Helsingborg. Som kulmen på denna period hade han - efter en del yttre och inre svårigheter - en upplevelse av den "mystiska döden". Ekström är ytterst förtegen om denna sin upplevelse, som dock tycks ha varit mycket betydelsefull för honom. Han har "i förhållande till andra sökt öva tystnadens konst". Att göra påståenden om sig själv är för honom detsamma som att "prostituera sin inre människas ensamhet".
Ekström skriver om de svåra åren under midsommaraftonen 1916: "Jag har haft en hemsk tid. Mitt väsen har varit som kringspritt för himmelens alla vindar. Nu har jag dock börjat återfinna mig själv, och detta räknar jag för den enda lyckan".
En yngre vän berättar i sin levnadsteckning att Ekström under sommaren 1916 inte brukade säga något annat än "Fåfänglighetens fåfänglighet". Om själva upplevelsen brukade han säga "att han slungades ut i intet":
"Han gick ut på en ensam vandring i skogen. Stigen ledde uppför en kulle. Då var det som hade Guds oändliga Kärlek och Guds oändliga Vrede mötts på en enda punkt likt en eldblixt, 'som flammade nedåt och åt sidorna liksom ett kors, fyllande hela himlavalvet och hela jorden, förtärande allt'. Samtidigt hörde han en röst, vilken sade: 'Hädanefter blir vägen väglös'. Och han kastades ut i ett intet, ett rungande tomt intet. Himmelen var tom och jorden var tom och helvetet också. I första ögonblicket hade han knappast vetat om han såg och hörde även med de yttre sinnena. Det föresvävade honom som om domens dag var inne. Men han kom till sig igen och fortsatte sin väg, skälvande. Det var som om solen för alltid mist sitt sken. Under en tiodagars period var mörkret starkast, eller rättare led han mest, ty mörkret var väl lika stort sedan /-/ men han fick en annan och allt större likgiltighet, liksom metallisk, sade han, och han förrättade alla sina skyldigheter såsom den där aldrig mera skall komma till liv. Nära ett år förgick så. Därunder bröts hans hälsa. - Så småningom började ett nytt liv röra sig i honom, någonting alldeles nytt. Han kom också in i ett alldeles nytt förhållande till människorna."
(Ekström, Hjalmar. Det fördolda livet. Artos, 1996; s. 145-150)
"This cosmology has its origins in both extensive research and intensive meditation... My consuming interest was to understand the nature and direction of human evolution, both personal and planetary.
Despite years of research, no matter where I turned, I found only partial answers. I could find no satisfying vision of human evolution that embraced both the material and spiritual aspects of existence. Although these years of scholarly inquiry provided a great deal of specific information to flesh out the view of evolution descibed here, the sacred geometry that constitutes the skeleton of organizing framework was a gift from the universe that emerged in May 1978 as the culmination of six months of self-directed meditation. Because this coevolutionary view of reality, identity, and society was born from an intensive meditative experience, and because I believe we all have access to comparable experiences, I've decided to share the origins of the organizing pattern at the heart of this book.
In 1977 I had reached a crisis in my life and I decided to take a half-year retreat from the work I had been doing... My goal was to come to a deeper understanding of age-old questions: What are we doing here? What are our highest potentials? Where is the evolution headed?
Intensive meditation over the previous ten years had given me glimpses of insight into these questions... Finally, I accepted the Pythagorean premise that the aesthetic structure of the universe becomes self-evident when we come into authentic union with it. As I entered this self-directed retreat, I was confident that if I approached the cosmos with purity of intent and a one-pointed desire 'to know', the universe would meet me halfway with insights commensurate with my intention - and intensity - to know.
Throughout the winter and spring of 1978 I spent weeks at a time alone in my home. Approximately half of this time was invested in formal meditation and quiet contemplation. The reminder of the time was spent reading dozens of books on subjects ranging from the world's spiritual traditions, physics, history, anthropology, psychology, and systems theory. Over a period of months I put up notes, charts, lists, diagrams, poetry, and pictures on the walls of my kitchen, living room, and bedroom. Gradually my entire home was transformed into a single quest and question.
...Instead of finding clarity, I was more confused than ever. I felt overwhelmed with the mountain of ultimately disconnected information and ideas that had accumulated over the years...
With my allotted time running out, I finally made a decision based on roughly equal measures of unshakable confidence and utter desperation. I resolved to go to the end of this path by holding in consciousness the felt experience of all the questions now burning in my mind, body, and soul regarding the nature of reality, life, and evolution. I decided to hold fast to the experience of these questions until genuine insight and unifying awareness emerged, no matter what.
Physically rested and psychologically settled, on the morning of the first day of May, I proceeded with irrevocable determination and concentration. Moment by moment by moment I nurtured the felt experience of knowing (and intending to know) until it became a continuing thread of resonant experience that filled every aspect of my consciousness. With immense difficulty - second by second, minute by minute, and hour by hour - the pressure and sensation of this conscious intention 'to know' was nurtured and focused.
Towards the end of the first day my experience was analogous to being inside a lighted hollow ball with fragments of mirrors covering the entire inner surface. Everywhere I looked, there was a mirror of consciousness to reflect back every aspect of my life and existence. Mundane and profane, loving and indifferent, caring and cruel, intellectual and emotional - everything was equally suitable for reflection in the mirror of consciousness. Only with utmost determination and unconditional self-acceptance could 'I' stay with my self-experience and avoid endless distractions of judgement and imagination. Gradually the pressure of conscious intention began to penetrate through layer after layer of my mentally constructed being. That night I slept lightly and arose early to continue with meditaton.
With single-minded concentration I moved ever deeper into this raw process of self-inquiry. As I stripped away uncountable layers of self-pretense and returned, again and again, to the core intention, a humbled being gradually emerged. By the evening of the second day all was constantly dissolving - even the mirror of consciousness that reflected my experience was dissolving and reconstructing itself second by second. All that existed was an ocean of living process in constant change. Nowhere was there anything that I could hold on to, or rely upon, or build upon. There was no fixed meaning, no fixed self, and no fixed reality to be found anywhere. Again and again and again I was forced to abandon everything I had formerly known and simply trust the purity of my intention to carry 'me' through the constantly disassembling reality. The unbroken silence of these seconds, minutes, hours, and days now penetrated even deeper, asking me to yield ever more until it felt as if nothing more could be surrended. The second night seemed as if it could be the last of my life.
By the thirs day the thread of intention had grown into a living filed of awareness with a distinct and palpable presence and texture. With growing ease, I moved within a flow of self-referencing knowing that had aquired a life and momentum of its own. Eternities of time passed as morning moved into early afternoon. Then, in a sudden and unexpected rush, the seeking of the past six months and the concentration of the past three days finally burnt a hole througt the 'ego-I'. In an instant of grace the years of accumulated questions and yearnings opened into a joyful, sacred, and crystalline space of Knowing. Within a single, exhilarating moment everything became transparently self-evident - throughout the entire range of my experience, all was in its proper place and 'made sense'. This knowing was direct, transconceptual, self-evident, and unmistakably clear. Accompanying this inner experience was a subtle radiance that bathed all that I could see with a soft light - the furniture, plants, and walls were all infused with a golden luster and glow.
For the next several hours I stood virtually rooted in one place, physically stunned and mentally shocked to the deepest core of my being. Everywhere I looked, I saw an infusing radiance of immense intelligence, creativity, and love. I saw, and directly experienced, that everything, including 'empty space', is visibly alive. Space was not simply the absence of form but the formless expression of infinite possibibity. I also saw that the entire fabric of material reality is arising in a low of continuous creation, that a reflective capacity is present throughout the universe, that an organizing geometry of elegant symmetry and simplicity infuses the universe, and that our cosmos exists within an ocean of boundless compassion. From mid-afternoon until early evening, with utter simplicity and breathtaking directness, every question about human evolution that I had ever imagined was effortlessly answered. Again and again, I was overwhelmed by the miracle of 'ordinary reality' - by the immensity and depth of Life in which we are immersed, by the aesthetic and functional structure of existence, by the infinitely deep and compassionate Knowing that permeates the cosmos, and by the visible presence of Life-energy in the flow of continous creation. This experience left me feeling unshakably confident in the deep integrity of creation, profoundly grateful, inexhaustably happy - and finally home.
In the days following this experience transparent insights coalesced into symbolic patterns representing the major stages of human evoulution, both personal and civilizational. These symbolic patterns became living seeds of insight with a life of their own that coalesced into specific concepts and ideas. Although I realized these concepts would never convey more than a faint echo of the original experience, during the next few weeks I wrote several hundred pages describing the theory of 'dimensional evolution' that lies at the heart of this book.
In the years following this experience I have done extensive research to find the flesh of meaningful language to place on these transparent dimensional bones. Although this book is a blend of intuitive insights and many years of wide-ranging research, my primary objective has been to communicte the essence of the originating experience as faithfully as possible.
Because Knowing is uniquely personal, this book is no more than an aligning system or guiding pattern for inquiry tat may point others towards the truth of their own experience. In that spirit I share this book - and the description of its origins - in the hope that it will serve the path of discovery for others."
(Elgin, Duane. Awakening Earth. Morrow, New York, 1993; s. 329-333)
Den tjeckiske presidenten och poeten Václav Havel satt under kriget i fångläger. Han hade under denna tid en inre upplevelse, som han återgivit i ett brev (nr. 133, den 19 juni 1982):
"Kære Olga!
Igen forestiller jeg mig det længst forgangne øjeblik i Hermanice-fængslet da jeg en varm, skyfri sommerdag sad på en bunke rustent jern og så op i kronen af et mægtigt træ som i ophøjet ro ragede op over et plankeværk, pigtrådshegn, gittere og vagttårne som skilte mig fra det. Jeg iagttog bladenes umærkelige skælven på baggrund af den uendelige himmel, og efterhånden var jag fuldstændig behersket af en følelse som er vanskelig at beskrive. - Det var en forsonet næsten hengiven indforståethed med tingenes næsten uundgåelige løb, sådan som dette standpunkt lukkede dem op for mig. Denne indforståethed forbandt sig i mig med den frejdige beslutning at udholde till enden alt det som man skal udholde. - Den bundløse glæde over at jeg lever, at det var givet mig at gennemleve alt det som jeg har gennemlevet, og at det alt sammen har en eller annen dyb mening.
Jeg var gennemstrømmet ligesom af en såre lykkelig harmoni med verden og mig selv, med detta øjeblik, med alle øjeblikke som det mindede mig om, også med alt det usynlige som er bagved og har betydning. Jeg vil næsten sige at der var 'et indslag af kærlighed' deri, jeg ved ikke rigtigt til hvem eller hvad."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i hovedtræk. Borgen, 1999. s. 178-179)
"En forårsaften, 33 år gammel, da jeg var inde i en periode med stærke åndelige tanker og følelser, lyttede jeg i en meget afslappet tilstand til nogen smuk musik*. Pludseligt, men dog på en blid måde, opstod et gyldent ljus, der blev mere og mere intensivt.
Det gyldne ljus var et hav af kærlighed. Jeg var som den fortabte søn, der var kommet hjem! Selv om det ikke altid var lykkedes for mig at være god, kærlig og retfærdig, så blev alt tilgivet. Alt var kærlighed og lykke. At bede og være omsluttet af det gyldne lys var som en gigantisk orgasme, der gennemstrømmede både krop og sjæl. Det kosmiske glimt forandrede på forskellige måder min bevidsthed. Efter nogen tid opdagede jeg bl a at selv om jeg sov, så sov jeg ikke om natten men var lige så vågen som ved almindelig dagsbevidsthed, blot på andre planer. Det resulterede i, at jeg efterhånden følte mig træt om morgonen. Men da jeg bad en bøn om at måtte sove rigtigt, kunne jeg sove igen. Lysoplevelsen påvirkede også min kreativitet. Det allerførste billede jeg malede efter oplevelsen, var af det gyldne lys, figur 105."
[Figur 105. "Lyset" 1978]
*) Adagio af Albinoni. Den er speciel, fordi den ikke inneholder smerte.
(Ingolf Jensen, Ole. Farvernes Metafysik : kosmisk farvelære. Gads Forlag, 2000; s. 272)
En personlig oplevelse
Vi skal afslutte dette kapitel med en skildring af en personlig oplevelse af den dobbeltpolede klimaksoplevelse. Det drejer sig her om en vis 'kunstig' oplevelse, der på en eller anden måde har været arrangeret fra den åndelige verdens side, idet genstanden for denne oplevelse på ingen måde er ligevægtigt dobbeltpolet. Beretningen om denne oplevelse lyder som følger:
"En nat vågnede jeg uden at blive rigtig vågen, og i denne tilstand oplevede jeg en mærkelig 'drøm'. Jeg var japander og var hjemme på ett kort besøg på den ø, hvor jeg var opvokset, og hvor mine forældre stadig levede.
Jeg var meget deprimeret, fordi jeg ikke kunne opsøge mine forældre. Trods det, at jeg elskede dem meget højt, havde jeg på forskellig måde gjort dem en stor sorg, og til slut var det kommet til et brud, der pinte og nagede mig dybt.
Jeg var sammen med nogle få venner, der skulle hjælpe mig i nogle forhandlinger med øens myndigheter angående nogle vigtige forretninger. Vi kom til at tale om mine familieproblemer, der for en japaner er noget dybt alvorligt, og jeg gav åpent udtryk for mine sorgfyldte følelser. På et tidspunkt sagde jeg fuld af håb: 'Denne gang er jeg kun hjemme for en kort stund, men måske kommer den dag, hvor min mor står på stranden for at tage imod mig og fuld af glæde i stemmen siger til mig: velkommen hjem min søn...-'
Netop som jeg havde sagt disse ord, skete det, at jeg havde en vision af fremtiden. Jeg så mig selv i et nyt liv, hvor jeg også var japaner. Jag havde ingen anelse om mit tidligere liv, men jeg var ung og vendte netop hjem fra mine afsluttende universitetsstudier medbringende min unge brud, der var en underskøn kvinde (klædt i gult), som jeg havde lært at kende ved universitetet.
Mine forældres lykke var fuldkommen, både på grund af min skønne brud och fordi jeg havde afsluttet mine eksaminer med en særlig pris, der gives til studenter, som i forbindelse med deres studier løser en egentlig forskningsopgave. At opnå denne pris var en stor familieære, og mange mennesker var samlet med mine forældre på stranden for at tage imod oss. Og da jeg træder i land, tager min mor et skrit frem imod mig og siger med øjne, der lyser af lykke: velkommen hjem, min søn. Og i selv samme øjeblik, hun udtalte disse ord, skiftede hun udseende og lignede pludselig min unge brud så meget, at jeg ikke var i stand at skelne dem fra hinanden. Og med ét fyldtes jeg af en ubeskrivelig, jublende lykkefølelse. Den brød frem fra en eller anden ukendt kilde inden i mig. forstærkendes mere og mere og antog til sidst karakter af en eskstatisk orgasme ledsaget af lysende fantasibilder af overjordisk skønhed. Ikke et legemets orgasme, men en åndelig orgasme, det fyldte mig med den mest vidunderlige følelse af Guds nærhed och kærlighed.
Jeg ved ikke, hvor længe det værde, men jeg skammede mig ikke på grund af de mange mennesker omkring mig, der nysgærrigt iakttog mig. Tværtimod var de alle på en eller anden måde med i oplevelsen - især min mor. I denne tillstand vågnede jeg af min 'drøm'. men stadig opfyldt af den jublende lykkefølelse og de vidunderlige indtryk...."
(Bruus-Jensen, Per. "X" - en komplet indføring i Martinus' kosmologi. Del 4. Nordisk Impuls, Danmark, ©1989; 4. 102, s. 163)
I August 1922 Krishnamurti was to be plunged into the intense spiritual awakening that changed the course of his life. In the Indian tradition, the yogi who delves into the labyrinth of consciousness awakens exploding kundalini energies and entirely new fields of psychic phenomena, journeying into unknown areas of the mind. A yogi who touches these primordial energies and undergoes mystical initiation is recognized as being vulnerable to immense dangers; the body and mind face perils that could ledad to insanity or death.
The yogi learns the secret doctrines and experiences the awakening of dormant energy under the instruction of the guru. Once the yogi becomes an adept, these transformations of consciousness on the playground of consciousness are revealed in a mystical drama. The body and mind must undergo a supremely dangerous journey. The adept is surrounded and protected by his disciples; secrecy and a protective silence pervade the atmosphere.
In Ojai, Nitya [Krishnamurti's brother] and Rosalind Williams, a young American, were present when Krishnamurti experienced much of the phenomena. Nitya and Krishnamurti both sent Annie Besant reports of the events. Nitya's account vividly describes his brother's agony. Krishna was in pain, fainting, calling out in Telugu for his mother, asking to be taken to the woods in India, complaining of dirt, asking Nitya and Rosalind not to touch him. Krishna spoke of the presence of mighty Beings; an emptying of the Krishna-consciousness was evident, and with it there was sometimes a feeling of great presence. Finally Krishna went out of the house and sat under a pepper tree. Nitya's description, though conditioned by Theosophical terminology, reveals bewilderment and anxiety and deep concern for his elder brother. Krishnamurti also wrote an account of the happenings to Mrs. Besant:
"On the 17th of August, I felt acute pain at the nape of my neck and I had to ut down my meditation to fifteen minutrs. The pain instead of getting better as I had hoped, grew worse. The climax was reached on the 19th. I could not think, nor was I able to do anything, and I was forced by friends here to retire to bed. Then I became almost unconscious, though I was well aware of what was happening around me. I came to myself at about noon each day. On that first day while I was in that state and more conscious of the things around me, I had the first most extraordinary experience. There was a man mending the road; that man was myself; the pickaxe he held was myself; the very stone which he was breaking was a part of me; the tender blade of grass was my very being and the tree beside the man was myself. I almost could feel and think like the roadmender, and I could feel the wind passing through the tree and the little ant on the blade of grass I could feel. The birds, the dust and the very noise were a part of me. Just then there was a car passing by at some distance; I was the driver, the engine and the tyres; as the car went further away from me, I was going away from myself. I was in everything, or rather everything was in me, inanimate and animate, the mountains, the worm and all breathing things. All day long I remained in this happy condition. I could not eat anything, and again at about six I began to lose my physical body, and naturally the physical elemental did what I liked; I was semiconscious.
The morning of the next day [the 20th] was almost the same as the previous day. I ate nothing throughout the day, and I could not tolerate too many people in the room. I coul feel them in rather a curious way and their vibration got on my nerves. That evening at about the same hour of six I felt worse than ever. I wanted nobody near me nor anybody to touch me. I was feeling extremely tired and weak. I think I was weeping from sheer exhaustion and lack of physical control. My head was pretty bad and the top part felt as though many needles were being driven in. While I was in this state, I felt that the bed on which I was lying, the same as on the previous day, was dirty and filthy beyond imagination and I could not lie in it. Suddenly I found myself sitting on the floor and Nitya and Rosalind asking me to go into bed. I asked them not to touch me and cried out that the bed was not clean. I went on like this for some time till eventually I wandered onto the verandah and sat a few moments exhausted and became slightly calmer. I began to come to myself and finally Mr. Warrington [General Secretary of the Theosophical Society in the United Stetes] asked me to go under the pepper tree which is near the house. There I sat cross-legged in the meditation posture. When I sat thus for some time, I felt myself going out of the body. I saw myself sitting down and with the delicate, tender leaves of the tree over me. I was facing the east.
In front of me was my body and over the head I saw the Star bright and clear. Then I could feel the vibration of the Lord Buddha; I beheld Lord Maitreya and Master K. H. I was so happy, calm and at peace. I could still see my body and I was hovering and within myself was the calmness of the bottom of a deep unfathomable lake. Like the lake, I felt my physical body an unfathomable lake. Like the lake I felt that my physical body with its maid and emotions could be ruffled on the surface, but nothing, nay nothing could disturb the calmness of my soul. The presence of the mighty Being was with me for some time and then They were gone. I was supremely happy for I had seen. Nothing could ever be the same. I have drunk at the clear pure waters at the source of the fountain of life and my soul was appeased. Never more could I be thirsty, never more could I be in utter darkness. I have seen the Light. I have touched compassion which heals all sorrow and suffering; it is not for myself, but for the world. I have stood on the mountain top and gazed at the mighty Beings. Never can I be in utter darkness; I have seen the glorious and healing Light. The fountain Truth has been revealed to me and the darkness has beed dispersed. Love in all its glory has intoxicated my heart; my heart can never be closed. I have drunk at the fountain of joy and eternal Beauty. I am God-intoxicated."
Krishnamurti verkade under många år som en oerhört produktiv andlig lärare, trots att han hade smärtor i hjärnan efter denna andliga upplevelse och kundaliniresning 1922.
(Jayakar, Pupul. Krishnamurti : a Biography. Harper & Row,
©1986, s. 46-48)
(Krishnamurti, J. Krishnamurti's Notebook. Gollancz,
©1976)
"...Så kom den for mig største oplevelse, af hvilken jeg kun har denne ene. Alt startede som vanligt, men under min udtræden af legemet blev jeg grebet og løftet og ført langt, langt op og ud i rummet hvor jeg pludselig stod midt i et fantastisk blændende hvidt och varmt lys som omgav mig til alle sider. Et velvære af fred og vidunderlig lykke sænkede sig i mig, og en jubel fik mig til at le og græde på én gang. Alle mine spørgsmål smeltede bort i oplevelsen som indeholdt svar på det hele.
Alle spørgsmål ophørte at eksistere som modsætninger - sorg og glæde, ondt og godt, lys og mørke - alt ophævede hinanden i en fylde af fryd og jubel, og jeg, følelsen af at være et jeg, svandt in til næsten intet som et udenforværende væsen, medens følelsen af helhed tog form i mig, i hvilken min væren var et vi i og med det alt sammen.
...Oplevelsen varede kun nogle få minutter, men efterhvirkningerne sad i kroppen i hele tre dager efter. Det var som om jeg bogstaveligt svævede lidt over jorden, fliserne og gulvet i de tre dage, og at alt hvad jeg mødte og så, var mig bekendt.
...Alle disse oplevelser får man ikke gratis. Prisen i mit tilfælde blev en form for ensomhedsfølelse blandt almindelige medmennesker som ytrer sig i en form af en distance der ofte er svær at overvinde. Vi taler ligesom ikke samme sprog mere og lægger ikke vægt på de samme værdier her i livet mere, fordi vi ikke har oplevelsen fælles."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 179)
(Laursen, Else Kammer. Ud-af-krop og nær-død. Borgen,
1986)
"Jeg sad dér på stenen og nød omgivelserne som jeg havde kendt siden barndommen. Der var så smukt, og jeg kan lide det som er smukt. Pludselig uden nogen overgang befandt jeg mig i en absolut, total stilhed. Inden i mig var der helt stille, og hjernen syntes at være helt tom. Det er et tilstand af det yderste værende, blot at være. Der er stille, der findes ingen fortid, ingen fremtid, ingen spørgsmål, intet svar. Kan jeg bruge udtrykket 'en forklaret eksistens'? Det er at eksistere uden livets sædvanlige spørgsmål. svar og problemer. Det er at eksistere i en nærhed - det er vel den nærhed jeg kalder 'altet', at være en del af en stor helhed. Jeg er ikke på nogen måde borte, hjernen opfatter fx et fugleskrig, men jeg tænker ikke over hvad det er for en fugl, som jeg ellers ville gøre. Hjernen konstaterer blot at der er en lyd, ikke mere. Jeg eksisterer bare, her og nu. Intet andet. På en måde råder der fuldkommen stilhed, men samtidig er tilstanden utrolig intensiv, og jeg er bange for at jeg ikke kan beskrive intensiteten. Det er en intensiv oplevelse af bare at være liv, en sammensmeltning af alt liv. Det her lyder måske ikke rigtig klokt, men jeg kan ikke forklare det bedre. Under alle omstændigheder er det en absolut, hel tilstand. Bagefter tager det tid inden hjernen kommer i gang igen, inden den fyldes af tanker."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 182)
(Geels, Antoon. Att möta Gud i kaos, religiösa visioner i
dagens Sverige. Stockholm, 1991)
En trediveårig mand, Martin, som har haft et meget hårdt liv som barn og ung, er indlagt med en udsigtsløs sygdom. Under sin hospitalsindlæggelse fortæller han:
"En dag da jeg lå i min sygesæng med høretelefoner på og hørte en stille meditativ musik, skete der noget mærkeligt som jeg aldrig vil glemme. Pludselig fyldtes jeg ligesom af et forunderligt indre lys, og jeg så alt omkring mig på en helt ny måde. Skoven uden for vinduet og søen lidt længere borte blev ligesom levende, og jeg kunne fornemme og se på en måde, som ikke rigtig kan beskrives, at jeg selv var en del af alt detta, at alting indgik i en stor helhed, at jeg levede midt i Guds underbare skabelse, at jeg var omsluttet af alt dette. Ja, det var netop som Franciskus plejede at tale om 'Moder Jord' o o v. Jeg følte mig virkelig omsluttet af en vidunderlig kærlighed og fred. Fra den stund var al uro borte, frygten forsvandt pg den nyfundte tryghed modnedes til en ny tro og overbevisning om at vor Fader virkelig elsker os.
Lignende oplevelser, men mindre intensive, er gentaget senere et par gange, og jer er hver gang blevet opfyldt af en ubeskrivelig glæde og fred og er endda blevet rørt til tårer.
I en enquete om oplevelsen fortæller Martin at han opfatter Gud som en gigantisk åndelig kraft sammen med alt hvad han har skabt og stadig skaber, for det er i ham vi lever, røres og er. Alle vil vi derfor engang 'finde hjem'. 'Ingen spurv falder til jorden uden vor himmelske Faders vilje.' Skulle han da have skabt det tænkende menneske i vished om at en stor del ville blive fortabt? Hans kærlighed er jo grænsløs og hans nåde uendelig."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 179-180)
(Geels, Antoon. Att möta Gud i kaos, religiösa visioner i
dagens Sverige. Stockholm, 1991)
En 47-årig kvinde, som senere læste til præst, fortæller hvad hun en dag oplevede i naturen. Hun spadserede en smuk forårsaften, men blev overrasket af et tordensvejr og blev gennemblødt af en behagelig, varm regn. Pludselig ophørte regnen, solen kom igen frem, og fuglene sang. En dobbelt regnbue med form som et hjerte viste sig i kraftige, rene farver. Da fik hun følgende oplevelse:
"Men pludselig forandredes naturen. Regnbuen forsvinder, skyggerne forsvinder, fuglene holder op med at synge, og solen bliver som en 15 watts glødelampe der ikke kan lyse. Alt bliver da absolut stille. Men et stærkt hvidt skin oplyser naturen. Det er på grænsen til att være blændende. Og jeg mærker at jeg befinder mig i universums midte og i Guds hånd. Alt omkring mig fremstiller en enhed, en helhed, og jeg er med i denne enhed. Engen med hængebirken i midten, granskoven, græsset, himlen, bakken. Lyst, stille, urørligt. Jeg befinder mig i en aktiv hvile, iagttagende, nydende, himmelsk lykkelig. Hvad som helst kunne have hændt mig der, men intet ville have rokket mig i min væren. Oh Gud, hvorledes kunne jeg nogensinde tvivle på din eksistens? Uden dig ville ingenting have eksisteret. Men at netop jeg fik et sådant underbart bevis, jeg fattige, syndige menneske! Jeg vil synge din lov. Hvis evigheden er et tilstand uden for tiden, så befandt jeg mig der.
Så forsvandt det hvide, skyggefrie lys, solen kom tilbage med sit blege skær, skyggene trådte frem, fuglene begyndte at synge igen. Men jeg befandt mig som i en lykkerus, overskyllet af varmt vand. Jeg gik hjem. Jag blev ikke kold, selvom jeg havde ret lang vej og aftenen blev sen. Jeg fortalte ikke om min oplevelse til nogen, hverken til dem derhjemme eller nogen anden. Før da var jeg blevet anset for forstyrret og blevet hånet. Jeg vidste nemlig ingenting om sådan noget. Men gæt hvem der blev godt forlegen et år senere under en lektion i religionspsykologi som blev holdt af professor Hjalmar Sundén. Da fik jeg forklaringen. Men stadig kan jeg ikke forstå at jeg fik lov at opleve dette vidunderlige. Men det er klart at når Gud kalder, kan det blive hvem som helst. En som jeg uden kvalifikationer."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 180-181)
(Geels, Antoon. Att möta Gud i kaos, religiösa visioner i
dagens Sverige. Stockholm, 1991)
"Som barn ... var jag mycket olycklig att ha blivit född på jorden. Jag hörde min far diskutera med grannar och vänner, att en Gud fanns det inte. Att ligga och lyssna ... särskilt sena kvällar, efter att spriten hade gjort sin verkan och diskussionerna blev ganska högljudda, gjorde min tillvaro ännu värre. Jag måste ha varit omkring sex år då jag en kall vinternatt beslöt att göra slut på denna odrägliga tillvaro. Jag smög mig ut från huset, klädd endast i en nattskjorta, och lade mig i snön. Kylan var sträng. I denna snödriva sade jag högt till mig själv: 'Här ska jag dö i natt om jag inte får förvissning om att det finns en Gud.' Så mycket väl kommer jag ihåg dessa ord. Då hände något som förändrade mitt liv intill nuvarande stund. I den mörka natten blev allt ljust. Stjärnorna blev mycket större än vanligt. Från stjärnor och planeter såg jag kedjor, och från dessa stjärnor och planeter gick kedjor också till jorden. Alla dessa kedjor löpte på kugghjul, och bakom allt detta fanns en kraft, liksom från en dynamo. Det var också ett ljud, dämpat, som från ett stort verk av maskiner. Efter denna upplevelse kände jag att det fanns krafter i universum, kalla dem Gud. Nu blev jordelivet mycket lyckligare. Jag kände mig samhörig med universum. Jag upplevde många händelser som inte kan förklaras. Jag lärde mig ävenså att hålla tyst och inte berätta om mina upplevelser, enär de mottogs med hån och tal om att jag bara inbillade mig saker."
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 259-260)
"Jag var väl i tioårsåldern när jag en vacker tidig morgon satt och lyssnade på fåglarna och njöt av doften av nyutslaget björklöv. Blev plötsligt medveten om att det var tyst omkring mig, fåglarna teg. Jag hörde ingenting, jag blev rädd. Då hörde jag någonstans ifrån en röst som inte var någon röst, en främmande tanke med en rösts styrka: 'Du sitter här och gläder dig åt allt levande, och sörjer över att det förgås om vintern. Det finns ingen skillnad på levande dött - allt är levande.' Så fick jag ögonen på en gråsten som stack upp ur gräset. Den blev med ens som en lysande dimma - sakta ändrade den sig och blev till en hel värld av lysande stjärnor, stjärnor med rymd mellan sig. Den ändrade form igen och stjärnorna övergick till att bli lysande streck som rörde sig snabbt, vita, röda, blåa, gröna som lysande rörliga streck snabbt, snabbt. En del gick raka, en del bågformiga, en del som vågor och mitt i allt en som gick i spiral, och den gick långsammare och mer målmedvetet liksom flätande allting samman. Mer levande och vibrerande kunde ingenting bli. Sakta lämnade mig bilden och blev stjärnor igen och sedan åter dimma, och till sist låg stenen där igen, lika död. Men nu var den inte död längre. Jag fick också känslan av att 'människan är inget främmande väsen i universum. Allting är av samma ande.' ... Jag var världens lyckligaste, fåglarna sjöng igen ... men mor förklarade att solen skinit på stenen och det glittrade om den och så hade det slagit back i huvudet. Jag tog det som en liten uppenbarelse ... ända tills jag såg att mina föräldrar aldrig skulle förstå vad jag hade sett, och folk skakade på huvudet och satte stämpeln: det går på sned för såna som 'ser' sånt. De kommer på tosingahus..."
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 260)
"Majkväll, jag är ute och strövar vid mälarviken. Sjöfåglar plaskar och tjattrar nere i vassen. Solen har gått ner, det börjar bli kyligt, man jag vill inte gärna gå hem än utan sätter mig ner för att njuta av utsikten en stund.
Plötsligt märker jag att det har blivit alldeles tyst omkring mig, som om allting stannat upp i ett slags högtidlig väntan. Jag känner mig förvånad och undrar vad som håller på att ske. Snart fryser jag inte längre, men tycker jag växer fast där jag sitter, försöker resa mig men kan inte. Istället känns det som om jag lämnar min kropp, rinner ut ur den och uppgår i gräs, jord och allt jag har närmast omkring mig.
En sådan frid har jag aldrig tidigare upplevat; tycker att detta måste vara själva kärnan av verkligheten. —nskar att jag aldrig skall behöva återvända till mig själv igen, men bekymrar mig litet över att min kropp finns kvar fullt synlig; jag ser den inte men vet att den finns kvar där på marken. När folk hittar den kommer det att bli så mycket onödigt ståhej. Jag ville helst att också den skulle försvinna. Efter ytterligare någon stund lämnar även denna oro mig och allt som finns är helhet, fullkomlighet.
Hur länge denna underbara känsla fyller mig vet jag inte, kanske någon halvtimme, men när jag åter ser vad jag har omkring mig har det blivit mörkt. Det känns lite grann som att vakna upp ur en mycket djup sömn, jag får arbeta mig upp - och gör det trots att jag egentligen inte vill. Det dröjer sedan en god stund innan hela jag fungerar så pass att jag kan gå hem igen.
Senare har jag några få gånger upplevt liknande, men då aldrig så intensivt som denna första gång. Mera som en påminnelse för att jag inte ska glömma."
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 263)
"Ganske uventet fandt jeg med ét mig selv i en tilstand, hvor jeg var mig åndeligt bevidst samtidig med, at jeg også var mig min fysiske eksistens og position bevidst. Jeg befandt mig i vidunderlige sydhavsomgivelser. Over mit hoved skinnede solen varmt fra en strålende klar himmel. I det fjerne sås blånende bjerge med glitrende hvide snetinder, der dirrede mod det blå himmelhvælv, og inde til venstre bredte sig en øde, gnistrende hvid strandbred med vajende palmer og mørkegrønt buskads. Selv vandrede jeg på må og få ude i det lavvandede vadehav og nød berøringen med det klare, varme saltvand.
Langsomt og umærkelig blev jeg lidt efter lidt opmærksom på tonerne af en ejendommelig, vild sang, som den milde brise bar med sig fra det fjerne. De kom først ganske sagte, men blev efter hånden stærkere og stærkere, og da jeg drejede hovedet efter lyden, så jeg langt ude i kimmingen konturerne af to mennesker, der var på vej ind imod land. Til at begynde med var de som to mørke prikker i horisonten, med de kom hastigt nærmere, og samtidig voksede de sig større og større, så jeg snart kunne se, at det var to indfødte, der var på vej hjem fra et fiskedræt. Og sangen kom fra de to! Det var en ejendommelig natursang, en sang, jeg snart opfattede som en hyldest til gudernes pris, fordi de havde stået dem bi på deres fiskerfærd og givet dem rigeligt bytte. Imellem sig bar de to mænd et stort net - fyldt til bristepunktet med sø:lvskinnende fisk, og fra fiskene faldt jævnligt funklende vanddråber ned og forenede sig med det hav, hvorfra de var taget. De to mænd fulgte en kurs, der førte dem tæt forbi mig, dér hvor vore veje ville krydses. Som de kom mig nærmere, blev jeg mere og mere optaget af deres sang. Dens vilde naturlighed og inderlige tone rev mig med og jeg kom efterhånden i svingning med den understrøm af oprigtighed og guddommelig naturkraft eller urkraft, den rummede. Den fængslede stadig stærkere og stærkere min opmærksomhed og følelser, og netop da mændene passerade forbi bag om mig, var jeg helt opfyldt af dens stemning. Og da med ét, som jeg i dette øjeblik ud af øjekrogene ser en ny dråbe løsne sig fra nettet og med en strålende solfunke i sit 'øje' falde mod vandet, da skuer jeg med ét ganske uventet som i et forklarelsens lys hvorledes alle ting er sammenhørende dele af en levende helhed. Jeg ser med ét pludselig den indre, uudsigelige sammenhæng mellem mændene og nettet, mellem nættet og vandet, mellem vandet og fiskene og mellem solen og alt det andet, bjergene, strandbredden, palmerne, havet, mændene og mig selv. Vidunderlige følelser skyder som varmende bølger igennem mig, og nu 'ser' jeg, at den helhed, alle tingene er sammenhørende dele af, at den er et levende væsen, et væsen, der omspænder hele det uendelige univers; og jeg fornemmer, at dette umådelige væsen er det noget, man har lært at påkalde gennem begrebet Gud. I et vidunderligt glimt føler jeg mig i dette øjeblik indviet i Guds inderste natur og væsen. Det fylder mig helt, og en jublende lykkefølelse af ubeskrivelig styrke og intensitet opfylder mig til grænsen af, hvad jeg kan bære. Jeg er i dette glimt stedet for Guds åsyn og indviet i hans væsen, og jeg føler til grænserne af min fatteevne, at dette væsen er usigelig kærlighed til alt levende, der rører sig.
Med denne lykkefølelse i sinde vågner jeg atter op til fuld fysisk bevidsthed. De skønne sydhavslandskaber toner bort, men i sind, blod og nerver varmer o funkler stadig fornemmelsen af Guds nærhed og kærlighed. Jeg VED, at 'han' er til, og at 'han' er kærlighed, og jeg ved yderligere, at fra denne dag vil selv den største smerte, jeg kan komme til at møde, i dybet af min sjæl fornemmes som en uendelig velsignelse. Jeg forstår, at selv den er et glimt af 'hans' uendelige kærlighed. For jeg har erkendt og lært, at der ér kun Gud og Guds kærlighed."
(Per Bruus-Jensen. Eksistens og udødelighed I. Borgen, ©1982. s 185-186)
"En dag satt jag och tittade på en blåklocka som växte vid vägkanten... Mitt huvud vändes som på befallning mot solen som strålade ner över oss. Plötsligt fylldes hela himlen och omgivningen av ett mycket starkt men ändå milt ljus. Ur ljuset hördes en mansröst... och vibrerade inne i bröstet, i hjärtat. Med oändligt varsam, öm, innerlig och kärleksfull röst talade den: 'Ser du min lilla vän, vad livet är skönt', och fortsatte: 'Din kropp är en begränsning som du visserligen har önskat dig men du är i och med den utestängd, naturligtvis tillfälligt, men dock utestängd från denna höga, rena värld du nu skådar. Se den nu och hör min röst och vet att kärleken alltid finns överallt. Du behöver aldrig känna rädsla, hopplöshet eller hat, för du är alltid hos mig och jag hos dig.'"
(Per-Anders Hedlund. Att få en glimt av Gud. Ny Kultur 1993/3, s 38-39)
(Geels, Antoon. Att möta Gud i kaos)
"One day in the early seventies in Los Angeles, I had an extraordinary experience that I would not understand or reexperience until more than a decade later.
I walked out of my apartment and noticed that my normal perspective had been replaced with a much broder one - a total perspective! My thoughts and the things I looked at were in the same place!
I was walking through a physical landscape that was the same as my mind. Separate from both. What had been inside my mind was now outside! Or maybe the outside was inside? Concentric circles! Something major had dissolved, something that kept the objective and the subjective apart. The world and the mind were suddenly synonymous. A perfect, coincindental alignment of mental thought and physical reality. So simple, so pure! The mind had become the universe, or perhaps it was the other way around. I closed my eyes and I could still see! My physical vision and my mental vision were in perfect alignment.
I was astonished at my own calmness. There was an amused relief, like when in the midst of worry one discovers there is no need for concerna. The feeling grew until it engulfed everything. It seemed to me to be the quintessential experience of the meaning of the word "okay". Everything was okay. Everything was okay! Had this ever happened to anyone before?
What could I ask? Have you ever felt like I feel? How do I feel? Detached... but okay. Yes! Okay! I looked up and down the street half expecting the old green Dodge to appear. Nothing!
Later I met a friend, but I was reluctant to talk to her about the experience. I suspected she would frame it in psychological terms and that would mean a discussion which I preferred not to have right then. Besides, if you discover you've suddenly gone over the edge, there is no sense in broadcasting it! It just blended into the ranks of those who were pretending to be normal and guided my body to class. Eyes closed!
The body worked fine and went where I sent it, but on another level I had the peculiar sensation of being completely behind time and space, not moving at all! Watching, seeing, everything was okay."
(Palmer, Harry. Living deliberately. Avatar, ©1994; s. 25-26)
Den indiske brahminen och vismannen Ramakrishna upplevde redan under sin barndom extatiska, mystiska visioner. Han kom att bli präst vid Kali-templet i Dakshineswar nära Calcutta. Senare i livet blev Ramakrishna en enare av religioner, efter att i sitt inre ha gått djupt in i dem. Han menade att de alla, via olika stigar, riktades mot samma Gud.
Här en beskrivning av hans första upplevelse av den gudomliga Modern, som han upplevde efter stunder av djupaste tvivel och intensiv bönekontemplation:
"Jag kände det som om mitt hjärta var urvridet som en fuktig trasa. Jag var rastlös och rädd att det inte skulle komma på min lott i det här livet att uppleva Henne. Jag stod inte ut längre med att vara skild från henne. Då föll mina ögon på ett svärd som fanns i templet. Jag bestämde mig för att göra slut på mitt liv. Som en vansinnig rusade jag och grep svärdet. Då uppenbarade den gudomliga Modern sig själv. Byggnaderna med alla sina olika delar, templen och allt annat försvann för mig. Istället såg jag ett gränslöst, oändligt lysande hav av sällhet. Så långt ögat kunde se brusade dessa skimrande vågor mot mig från alla håll med ett starkt dån för att svälja mig. Jag försökte dra andan, men jag fångades in och föll i vanmakt. Vad som hjände i yttervärlden vet jag inte, men inom mig fanns ett flöde av rik sällhet som var helt ny för mig, och jag upplevde Hennes närvaro."
När han vaknade tiill medvetande var det med ordet Moder på läpparna.
(Ramakrishnas samtal. Proprius 1970, s. 20-21)
"Jag dog som sten och blev till växt.
Jag dog som växt och blev till djur.
Jag dog som djur: så blev jag människa.
Varför då frukta döden? Blev jag någonsin
ett sämre eller mindre av att dö?
En gång jag dör som människa och blir
en varelse av ljus, en drömmens ängel.
Men vidare går min väg: allt utom Gud försvinner.
Jag blir vad ingen hört och ingen sett.
Jag blir till stjärnan över alla stjärnor,
som strålar över födelse och död."
(Nils-Olof Jacobson. Liv efter döden? Zindermans, 1971. s 321)
Swedenborg hade under påsken 1744 haft en mystisk kristusvision. Denna förebådar den avgörande visionen-vändpunkten våren 1745. Här följer bankkamrerarens Carl Robsahms återgivning av Swedenborgs berättelse om denna stora inre upplevelse, som öppnar hans andliga syn och definitivt får honom att viga sitt liv åt sin andliga mission:
"Jag var i London och spisade middag något sent på en källare der jag brukade spisa, och hade då mitt eget rum, der jag roade mig med tankar i nyssnämnde ämne. Jag var hungrig och åt med god appetit; emot måltidens slut förmärkte jag liksom en skumhet för ögonen, det mörknade, och jag såg golfvet öfvertäckt med de styggaste krälande djur, såsom ormar, grodor och dylika kreatur; jag blef häpen, ty jag var vid fullkomlig sans och redigt begrepp; ändteligen tog mörkret öfverhanden, som genast skingrades, och jag såg en man sittande i ena hörnet af kammaren; som jag då var helt allena, blef jag af hans tal förskräckt, i det han sade: ät icke så mycket. Det svartnade åter för ögonen, men klarnade lika snart, och jag fann mig åter allena uti rummet.
En så oförmodad förskräckelse hastade på min hemgång; jag lät icke märka mig något för husvärden, men besinnade noga hvad som händt, och kunde icke anse det för en slump eller av psychiska orsaker verkadt.
Jag gick hem, men om natten uppenbarade sig samma man, och jag var då icke förskräckt. Han sade sig då vara Herren Gud, verldenes Skapare och Återlösare, och att han utsett mig att förklara Skriftens andeliga innehåll för människorna samt att han skulle sjelf för mig förklara vad jag borde skriva i detta ämnet, mig blef då samma natt till öfvertygelse öppnad Mundus Spirituum, infernum et coelum, der jag igenkände mångfaldiga bekanta af samma stånd: och från den dagen öfvergaf jag all verldslig vitterhets öfning och arbetade in spiritualibus efter hvad jag af Herren befaltes att skrifva. Dagligen öppnade Herren sedan rätt ofta mina lekamliga ögon, så at jag midt på dagen kunde se in i andra lifvet och under muntraste vakenhet tala med änglar och andar."
Och ur ett brev från Swedenborgs favoritlärjunge Beyer till C. F. Nordenskjöld får vi ytterligare några detaljer om nattens uppebarelse:
"Berättelsen om Herrans Personliga uppenbarelse för Assessorn, som såg honom i purpur och majestätligt sken, sittande när sängen, medan Han gav Assesor Sw. Commissionen, har jag af dennes egna munn vid middagsmåltid hos Doctor Rosén, då jag för första gången såg gubben. Jag mins at jag då frågade honom, huru länge det påstod? hvarpå han svarade vid pass en qvart; äfven ock, om ej det starka skenet gjorde ondt i ögonen? derpå han sade nej."
(Lamm, Martin. Swedenborg. Hammarström & Åberg 1987; s. 137-138 - förstaupplagan ©1915)
Det næste eksempel er fra Tagores selvbiografi. Den verdensberømte indiske digter Rabindranath Tagore fik i begyndelsen af århundredet Nobelprisen for sin digtning, som røber en dyb åndelig, religiøs glæde over livet og kærlighet til alt levende, som har gjort hans poesi elsket over hele verden. Han skriver således om en ungdomsoplevelse i sin selvbiografi:
"Fra vort hus kunne vi se enden af Suddergade og træerne på kommuneskolens legeplads. En morgen hændte det at jeg stod på verandaen og så på den vej. Solen stod netop op mellem disse træers løvrige kroner. Medens jeg ved blev at stirre på solopgangen, var det plutselig som faldt der skæl fra mine øjne og jeg så verden ligge badet i et underfuldt lyshav med bølger af skønhed og fryd der rejste sig overalt. Denne stråleglans trængte i et nu igennem de lag af sørgmodighed og håbløshed der havde lejret sig over mit hjerte, og fyldte det med dette altomfattende lys.
Den selvsamme dag vældede digtet 'vandfaldets opvågnen' op i mig og fortsatte sit løb som en brusende strøm. Digtet blev afsluttet, men tæppet faldt ikke for det frydefulde udseende, verden havde fået for mig. Og det blev sådan for mig at intet menneske eller nogen ting i verden forekom mig betydningsløs eller ubehagelig.
Når jeg stod på balkonen, forekom de forbigåendes holdning, skikelse og træk mig så forbavsende vidunderlige, og det lige meget hvem det var der gled forbi mig. Fra min ungdom havde jeg været vant til kun at se med mine øjne, nu såg jeg med hele min bevidsthed. Synet af to smilende ynglinge der gick skødesløst hen ad vejen, den ene med hånden på den andens skulder, forekom mig som noget der havde mere end nuet til fader; derigennem så jeg de uudgrundelige dybder af den evige kilde til glæde fra vilken utallige stråler af latter vælder frem verden over. Jeg ved ikke hvordan det gik til at mit hjerte lige med et åbnede sine døre på vid gab og lod verdens vrimlende mangfoldighed komme ind.
Jeg havde så længe kun betragtet verden med mit udvortes syn, og derfor havde jeg været ude af stand til at se dens universelle indhold af glæde. Da skete det som med et stråle af lys trængte sig ud af den inderste krog af mit væsen, og den spredte sig der og kastete sin glans over hele universet som da ikke længere forekom mig som dynger af ting og hændelser, men det så ud for min syn som et hele. Denne erfaring syntes at fortælle mig om den strøm af melodi som vælder ud fra selve universets hjærte och spreder sig der i rum og tid och giver genlyd som glædesbølger der atter går tilbage til deres udspring."
Lad os også lytte til et af hans digte, hvor man føler at han øser af sin personlige kosmiske oplevelse til trods for at digtet er filtreret af to oversættelser, først fra bengalsk til engelsk og herfra til dansk:
"Lys, mit lys, det al verden opfyldende lys, det øje-kyssende lys, hjertemildnende lys!
Åh, lyset danser, min elskede, danser i mit livs midtpunkt; lyset spiller, min elskede, på min kærligheds strænge: himmel åbner sig, vinden suser vildt, latter vælder ud over Jorden.
Sommerfuglen hejser sine sejl på lysets hav. Liljer og jasminer flyder på toppen af lysets bølger.
Lyset søndret til guld på alle skyerne, min elskede, og det spreder juveler i grams.
Latter breder sig fra blad til blad, min elskede, og lyset er uden mål. Himlens flod går over sine bredder og glædens strøm glider viden om."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 174-176)
(Rabindranath Tagore: Gitanjali, sangofre, nr. 57, Sankt
Ansgars Forlag, Kbh. 1981)
Historikern Arnold Toynbee hade 1919 en upplevelse, som belyste hans fackområde och visade det i evighetsperspektiv:
"...In London in the southern section of the Buckingham Palace Road, walking southward along the pavement skirting the west wall of Victoria Station, the writer, once, one afternoon not long after the end of the First World War - he had failed to record the exact date - he found himself in communion, not just with this or that episode in History, but with all that has been, and was, and was to come. In that instant he was directly aware of the passage of History gently flowing through him in a mighty current, and of his own life welling like a wave in the flow of this vast tide. The experience lasted long enough for him to take visual note of the Edwardian red brick surface and white stones facings of the station wall gliding past him on his left, and to wonder - half amazed and half amused - why this incongrously prosaic scene should have been the physical setting of a mental illumination. An instant later, the communion had ceased, and the dreamer was back again in the every-day cockney world which was his native social milieu and of which the Edwardian station wall was a characteristic period piece."
(Rossen, Sven-Åge. Martinus' kosmiske verdensbillede : i
hovedtræk. Borgen, 1999. s. 176-177)
(Arnold Toynbee: A Study of History X, London 1954, s.
139-140)
"En strålande söndagsmorgon gingo min hustru och mina gossar till Unitariska kapellet i Macclesfield. Jag kände det som en omöjlighet att följa dem - som om det att lämna solskenet på bergen och gå dit ned till kapellet skulle för tillfället vara en handling av andligt självmord. Och jag kände ett sådant behov av ny inspiration och livsstegring. Så lämnade jag mycket motvilligt och sorgset min hustru och mina gossar att gå ned till staden, under det jag gick längre upp i bergen med min käpp och min hund. Under inflytande av morgonens ljuvlighet och bergens och dalarnas skönhet förlorade jag snart känslan av sorg och saknad. Under nära en timme gick jag framåt vägen, som leder till 'Cat and Fiddle', och vände sedan. På återvägen kände jag helt plötsligt, utan förebud, att jag var i himmelen - ett inre tillstånd av frid och glädje och obeskrivligt stark tillförsikt, i förening med en känsla av att bada i varm ljusglöd, som under de yttre omständigheterna hade åstadkommit denna inre verkan -, en förnimmelse av att ha förflyttats utanför kroppen, ehuru utsikten omkring framstod klarare och liksom närmare mig än förut på grund av det ljussken, i vars mitt jag tycktes befinna mig. Denna djupa själsrörelse fortfor, ehuru med avtagande styrka, ända tills jag nådde hemmet och även en stund därefter, samt försvann endast så småningom."
(William James. Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, Stockholm 1923)
"En vidunderlig skøn dag i det tidlige forår havde jag for nogle år siden, da jeg deltog i et beredskabskursus i skovhugst i Borgvattnet i Jämtland, set et mærkeligt syn. Jag var lige blevet færdig med et kubikmeter birkebrænde. Et par småfugle sad på brændestablerne och kvidrede nok så lystigt - det var en dag af guddommelig skønhed - med smeltende sne, stilhed og sol. Da jeg ser op mod solen - hvad ser jeg da? I stedet for solen - et stort øje, der udtråler alle de højeste egenskaber hos et menneske: velsignelse, klarhed, alkærlighed og visdom. For at forvisse mig om, at det hele ikke bare var et fata morgana, en luftspejling, en hallucination, lukker jeg øjnene en lille tid og ser derpå op igen. Billedet var der stadig! Et øjeblik, der syntes mig at vare flere minutter, lyste solens øje imod mig og ud over det stykke dejlige norrländske natursceneri, hvor jeg netop havde taget en hvilepause og nu åndede ud efter det hårde slid - på en tid, hvor ingen larmende motorsav endnu hade fået lov til at forstyrre storskovens stilhed og frid. Da jeg den aften vendte tilbage til skovhytten, vidste jeg, at jeg ville få svar på min sjæls dybeste spørgsmål, når og hvis jeg engang skulle møde et menneske med det blik. Men oplevelsen af dette under i storskoven skulle indtil videre forblive min hemmelighed.
...
Jeg blev en uge i København, og fik dagligt mulighed for at træffe Martinus. Men det øjeblik, jeg aldrig vil glemme, var, da jeg mødte ham første gang. Han var dengang i sine velmagtsdage, klar som krystal i blikket. Vore øjne mødtes, og jeg genkendte øjeblikkeligt det Kristusblik, som jeg havde set i solens sted i Borgvattnet fire år tidligere. Jeg følte det, somom jeg blev gennemlyst til mit væsens inderste kerne. Det sved som en åndelig svejseflamme, når slaggerne forsvandt. Mit første spørgsmål var - helt naturligt - Var det her, det var meningen jeg skulle komme? Og svaret kom omgående: Ja, det var det!..."
(Martinus som vi husker ham. Zinglersen's Forlag ©1989; s. 220, 224)
"Jag tror på dig, min Själ...
Låt oss ströva omkring i gräset, och klara du din strupe;...
Här är den vaggsång jag älskar, suset av din dämpade stämma.
Jag minns, hur vi en gång vilade en sådan här genomskinlig sommarmorgon.
Plötsligt uppsteg då för mig och spreds omkring mig
den frid och sanning, som övergår all jordens klokskap.
Och jag vet, att Guds hand leder till min egen.
Och jag vet, att Guds ande är broder till min egen.
Och att alla män, som blivit födda, äro mina bröder, och att kvinnorna äro mina systrar, mina älskade.
Och att skapelsens hävstång är kärlek."
"Där finnes på sidan om den blotta tankeförmågan, i varje högre mänsklig själsutrustning ett underbart något, som fattar utan bevis ofta utan vad man kallar bildning (ehuru jag anser det som målet för och spetsen av all bildning, som förtjänar detta namn), en intuitiv uppfattning av den absoluta jämvikten i tid och rum hos hela denna mångfaldighet, detta dårars gille, denna otroliga humbug och allmänna oordning, som vi kalla världen, en själens åskådning av denna gudomliga tråd, detta osynliga band, som fasthåller hela massan av föremål, all historia, varje tidpunkt, alla tilldragelser, såväl oviktiga som viktiga, likt en kopplad hund i jägarens hand. Av denna själens åskådning och detta grundcentrum för tanken förklarar den rena optimismen endast det yttre."
(William James. Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, Stockholm 1923)
Ludoviko föddes 1859 i den lilla staden Bjalystok i Polen - i ett ryskt förvaltningsområde. I trakten talades åtminstone fyra språk, och den unge Zamenhof märkte och led av de ständiga missförstånd språkproblemen gav upphov till i stadens praktiska liv. Han kom därför i unga år att tro, att ofreden i världen kanske var ett språkproblem.
Zamenhof kom att ägna sitt liv åt att skapa esperanto, vilket presenterades 1887. Han försörjde sig som ögonläkare. Esperanton var - enligt Zamenhof - inte bara ett språk, utan bar på en inre idé av human natur. Människor reser i dag, snart 120 år efter språkets skapelse, med esperanto. Det anordnas världskongresser; man har ett delegatsystem, ett formaliserat kontaktnät, som kan öppna dörrar. Det finns tillgång till en rikhaltig översatt och originallitteratur.
I dag, när mångspråkigheten börjar bli ett problem i internationella sammanhang - den kostar många hundra miljarder kronor årligen bara inom EU-området - och man vill kunna översätta maskinellt mellan de olika officiella språken, talar man åter om vikten av att använda ett logiskt uppbyggt, nyanserat och exakt men samtidigt lättlärt språk. Nå, ett beprövat språk av det slaget finns redan. Framtiden får visa om vi kommer att använda det i världen.
Visionären Zamenhof levde till 1917, efterlämnande sitt livsverk som en gåva till mänskligheten. Vid hans dödsbädd fann man följande text:
"Efter en stor livskris som 17-åring började jag förnimma något nytt. Jag började känna att döden kanske inte var ett försvinnande, att det existerade något slags lagar i naturen, att något skyddar mig på väg mot ett högt mål..."
(Lars Forsman: Ludoviko Zamenhof, Karlskoga 1993)
EN VISION
"1948 - när j. alltså var 27 år - hände något som alltfort lyser som en ledstjärna och ett löfte. /'Alltfort' - innebär den 23 nov 1987/. Och som vida överglänser allt annat av upplevelser.
J. hade för några timmar lämnat fäboden för ett ärende i bebyggelsen, ett telefonbesked till min käre värd och uppdragsgivare i Gustafs. Uppdraget blev emellertid inte utfört, han var inte anträffbar.
Något nedstämd påbörjade j. den milslånga och stigande hemfärden. /Cykel - och det var om jag minns rätt i juni månad/. Var alltså litet trött när j. uppsökte en viloplats. Ville helst inte konfronteras med människor vid detta tillfälle och begav mig till 'Agnes storhus', där det fanns många utrymmen och viloplatser. /Kolonins medlemmar såväl som besökare denna dag, en söndag tror jag, uppehöll sig i 'huvudbyggnaden'/.
Efter några minuters behaglig avkoppling i en av dessa sängbås eller brädomslutna, rikt dekorerade vilorum, hände det för mig vidunderliga. Utan föregående 'varning' eller antydan - försattes j. plötsligt i en för mig ny livsdimension. Jag blev på något sätt 'elektrifierad' eller genomlyst, samtidigt som j. själv kom att genomlysa, erfara och genomträngas av nya och högre världar efter vad j. uppfattade det. Såväl mitt inre som hela omgivningen kom att vibrera, också lysas upp av något strålkastarliknande sken, inte enhetligt men med och i olika variationer och vinklingar. Betagen och stilla omtumlad var upplevaren, men samtidigt fullt medveten om t ex exteriörerna i rummet och utanför fönsterna. Hade någon kommit in till mig - vilket dess bättre likväl inte skedde - förmodar j. att visionen eller upplevelsen - om ock distraherad något - stått kvar. /Så skedde senare på dagen, när j. efter hand kom att träffa mina vänner/.
Jag kom att förnimma hur tillvaron inte hade någon början, inte ngt slut. Att individerna - jag stod väl i fokus härvid - alltid hade existerat och skulle så ständigt förbli. Det fanns absolut inget att frukta. Alla var vi i en Försyns hägn, och i lika grad. Jag såg förflutna scener av människornas utveckling, jag såg barbari och sinnenas fullständiga kaos, men också hur detta till fullo förklarades via livsscenernas senare kapitel, ja hur allt detta och allt ö h t, var nödvändiga fragment för uppbyggnad av fulländade och kärleksfulla psyken, för uppbyggnad av högst skapande och rika personligheter, som var allas vår arvedel. I denna process - för mig vidunderlig, eftersom jag inte tillnärmelsevis hade upplevt något liknande tidigare - var några mera framskridna än andra, men därför inte favoriserade men på bas av dessas vidare mått av såväl lidande som livserfarenheter ö h t.
Oändlighetens strömmar verkade i och utom och genom mig. De ledsagades av kaskader av ljus och värme. Överallt där jag riktade min inre - och även i visst mått yttre - blick, möttes jag av gudomliga omfamningar. Jag, den tyste, tillbakadragna, fåkunnige Sture Emby.
På denna grund var det inte så märkligt, att jag inte i någon fas av denna vision erfor någon fruktan eller att jag ville dra mig ur. Tvärtom: Det var som om jag inte kunde få nog av dessa himmelska härligheter, som samtidigt innebar vitalnäring för såväl mitt sensibla väsen som för mitt intellektuella, för tanke och tankevariationer. /C:a 2 år senare fick j. en liknande men svagare upplevelse/.
Att tiden var utom min kontroll härvid, var nog ganska naturligt. När jag efter hand reste mig från mitt läger och begav mig ut - fortfarande utan att möta någon - bort från bebyggelsen och in på kända stigar i skog och hedar. Alltjämt i den 'naturliga' berusningens atmosfär vibrerande inom mig, såsom ETT med allt levande, ETT med evigheten och saligheten.
Fullt klart stod det för mig hur Högsta Ledningen i alla livsfaser med absolut största omsorg tillvaratog och och följde var och en - och utan att frihets- och oavhängighetskänslan kränktes. Detta verkligen inte bara gällande människor men undantagslöst alla varelser i det lilla såväl som i det stora. Och att tillika den stora planen och det stora mysteriet skulle avslöjas för var och en. Jag med min närvarande illumination och upplevelse var verkligen inte något undantag eller något unikt. - Jag fick också erfara att jag skulle få ytterligare anvisningar och ledning. - När jag omsider återkom till de mina på sätern fanns visionen - om ock något försvagad - kvar. Även under ett tiotal dagar efteråt. Då hände att jag - såsom med inre röntgenblick - då och då kunde erfara människors utvecklingshistoria genom flera jordeliv, inte detaljerat men i stort."
Kortfattad berättelse:
"Jag tycker att det känns svårt att beskriva det, men jag skulle ju kunna göra ett försök. Det skulle jag vilja göra anonymt i så fall...
Jag hade en stark upplevelse några dagar efter en behandling då jag jag precis träffat NN. Efter det var jag inte riktigt på Jorden under en lång period. Jag såg en änglavarelse för min inre syn som visade att allt var kärlek; Det han/hon visade var svält och några olika olyckor. Det lustiga var att jag senare fick höra att NN haft en liknande upplevelse, fast omvänd ordning.
Sen har jag färdats i något slags andligt landskap med lysande punkter som jag förstod var själar under en guidad avslappning. Jag kände att allt var omgivet av frid och kärlek.
[...]
Jag kan också ofta känna en stark kontakt med Gud eller vad man ska kalla det och jag har konverserat med både kärleksfulla och mindre kärleksfulla väsen i mitt huvud. Innan jag somnar så kan jag koppla upp mig på någon slags fridfull kraft och känner en trygg ordlös kommunikation inåt/uppåt..."
Utförlig berättelse:
"Den starkaste andliga upplevelsen jag haft var våren -95, mitt 23:e år. Jag hade varit sängliggande i tre dagar med hög feber och inte haft någon aptit till att äta något. Det blev en tre dagars fasta kan man säga, eftersom jag bara drack te, vatten och juice.
På kvällen en tredje dagen kände jag mig oerhört svag och så livlös att jag var övertygad om att jag skulle komma att dö under natten. Då, mellan sömn och vakenhet uppenbarar sig för min inre syn ett ljusväsen. Det androgyna väsendet såg ut ungefär som jag föreställde mig Jesus och det lyste klart omkring honom/henne med ett nästan bländande ljus. Jag kände en enorm kärlek sprida sig i rummet och omslöt hela mig med en obeskrivlig värme. Jag fick känslan av att varelsen ville visa mig att allt, precis allt var av kärlek. Jag kände en enorm tillit och fick verkligen känna hur det kändes att veta att allt var kärlek. I nästa sekund visades bilder av några av mina största farhågor. Jag fick se svältande barn, några människor som föll ur ett flygplan och en mor och dotter som brändes inne.
På något märkligt sätt så fick jag se på händelserna med 'lånade ögon', med kärlekens ögon kanske man skulle kunna säga. Jag kände bara en inre frid och såg att allt var av kärlek, att allt var av en större mening och att det var en del av allt som händer i universum och att det som hände hade en djup mening. Jag kände hur det var att inte lägga någon bedömning i det jag såg, utan kunde uppleva att 'Det Är'. Jag somnade med en djup känsla av lycka i mitt hjärta.
Nästa morgon då jag vaknade var jag frisk! Min feber och mina förkylningsymptom var helt borta som genom ett mirakel. Dock kände jag mig svag och det tog mig några dagar att repa mig. Jag var inte 'i kroppen' under en väldigt lång period efter den här händelsen, uppskattningsvis kanske det tog mig tre månader att komma ner i kroppen någorlunda igen. När jag talade med klärvojanta NN2 i Norge under den här tiden, såg hon att jag inte alls var i kroppen. Hon såg det som att jag var långt, långt ute i rymden i någon slags blå kokong. Det var en ganska jobbig tid eftersom jag hade mycket skolarbete att sköta. Det jordiska kändes inte viktigt för mig längre och jag hade inga ambitioner att prestera något i skolan. Med Martinus analyser fick jag dock gradvis en annan syn på tillvaron och har känt att jag vill göra det lilla jag kan göra för att leva så bra som möjligt i den materiella världen."
"Jag fick en liten ljusupplevelse tidigt i juni 1994 vid 32 års ålder, efter ett års hårda studier vid Wendelsbergs folkhögskola i Göteborg. (Jag hade nu studerat in mina 'avhoppade' gymnasiestudier, som jag aldrig slutförde när jag var i tonåren, eftersom jag blev allvarligt sjuk i anorexi.)
Parallellt med dessa studier kände jag behovet av att arbeta med en del mindre utvecklade sidor hos mig själv, samt rikta mig utåt, för att hjälpa mina unga klasskamrater med olika problem både fysiska (t.ex. genom massage) och psykiska. Jag gick igenom många utmaningar på alla plan, men det kändes ändå mycket livgivande. Jag hade absolut ingen tanke på att detta skulle leda till en inre upplevelse. (Under många år har jag utövat gymnastik och yoga en liten stund varje morgon, och tänkte först att detta kunde ha framkallat en 'för tidig' upplevelse, men jag har nu uteslutit detta, då jag med dessa övningar endast tänkte på att hålla mig igång, samt att jag haft övningar som någon slags tvångsmönster sedan anorexitiden...)
Det började ganska snart efter studierna, då jag tecknade och målade och emellanåt dansade till god musik i NN:s lägenhet i Göteborg. Plötsligt kunde jag känna en stark känsla av 'Gudsnärvaro'. Innerlig glädje, och tacksamhet över livet sköljde över mig. Värmeböljor strömmade igenom hela min kropp. Det var en mycket stark 'extatisk' upplevelse. Jag kände hur allt levande hörde samman, och att livet var som en enda stor 'teaterscen', där vi alla hade olika roller, och att vi alla var lika viktiga... Kreativiteten växte, och jag fick många bildidéer efterhand...
Under denna period gick jag en gång 'i vaket tillstånd' ut ur kroppen, när jag starkt tänkte på någon som mådde dåligt. (Detta hade jag gjort spontant en gång tidigare, före ljusupplevelsen.) Jag svävade upp i luften, såg stora vidder och skogar. Det var som om jag var på väg till personerna jag tänkte på, men snabbt nog kom jag tillbaka till kroppen igen.
Det hände också märkliga ting, då jag masserade en väninna (NN2). Hon beskrev, att hon under behandlingen kände sig fullständigt 'elektrifierad' och såg plötsligt inre bilder. Själv kunde jag känna starka behagsförnimmelser, 'kittlingar' i hela ryggraden och hjärnan när jag kom mycket nära andra mäniskor. En slags orgasmliknande upplevelser. (Dessa upplevelser kan för övrigt uppstå när som helst, utan några direkta kontakter, och finns ännu idag kvar. Just nu kör det runt väldigt...)
Stundom kunde jag också se, utan förvarning, bilder i mitt inre, när jag blundade, lika klara som om jag själv såg dem med mina 'riktiga' fysiska ögon. Det kunde vara vackra målningar, naturlandskap, fantasifigurer i tredimensionell form, och i rörelse, som en film, eller så kunde jag se symboler som var direkt kopplade till någon människa: När jag var på resande fot tillsammans med NN, övervägde vi om vi skulle besöka en äldre cancersjuk dam eller inte. Vi valde till slut denna omväg. Jag fick då se för min inre syn bl.a. ett stort kors med mörka fält runt om. Det var som om symbolen ville visa, att denna kvinna snart skulle dö, och att det var brådskande med ett besök. Och mycket riktigt, kort efter vårt besök avled hon, och vi kände stor tacksamhet över att vi hade fått lov att se henne en 'sista' gång.
Under denna period kunde jag också känna hur NN:s mors sjukdomstillstånd, nästan 'besatte' mig, och jag kunde uppleva hennes sjukdom och svaghetstillstånd i hela min kropp. Det var ytterst förvirrande, då jag ibland inte visste om det var mina egna smärtor eller hennes. Jag kom in i en sjukdomsperiod med mycken svaghet och obalans. Mina nerver var ytterst överbelastade. Jag kände behovet av att gömma mig i mörka rum eller i djupa skogar, vilket jag också gjorde, för att 'beskydda' mig emot ytterligare ljus. Jag hade svårt med att koordinera rörelser, och det kändes som om nervimpulserna inte fungerade riktigt. (Jag har ännu inte kommit fram till om denna sjukdomsperiod berodde på en slags överbelastning i nervsystemet av denna upplevelse, eller om den uppstod i förbindelse med att mindre utvecklade sidor på nytt uppträdde, blev synliga, efterhand som ljusupplevelserna klingade av. Det kanske rent utav var en kombination.) Från Göteborg flyttade vi så till Ånges djupa skogar. Det kändes rogivande, men min förvirring och obalans var fortfarande stor. Så fick jag en klar dröm: Martinus hade ett samtal med en herre vid havsstranden och jag stod uppe på ett berg. Martinus vände sig plötsligt om och kom emot mig i luften. Han tog mig i armen och hoppade runt med mig, och han sade att jag inte behöver gå med sådana tunga steg. Han böjde sig plötsligt ned och i handen höll han boken 'Bönens mysterium'. Martinus menade att bönen var otroligt viktig här. Jag vaknade upp, och kände mig oerhört glad och upplivad. Därefter började jag använda bönen ännu mer regelbundet.
I vilket fall som helst tog jag kontakt med psykolog, också p.g.a. många andra anledningar i mitt liv, och hade kontakt med diverse psykiatriker och psykologer även i Mariefred, dit vi flyttade efter ett halvår. (Men dessa ljusupplevelser kom jag mig aldrig för att berätta..)
Längden tidsmässigt angående denna ljusupplevelse är svår att avgöra, men det hände många ting under flera månaders tid, men gradvis tunnades det ut.... Numera, några år efter denna händelse, känner jag mig relativt normal, men har jobbat mycket för att hitta en ny balans. De inre bilder m.m. och andra upplevelser har klingat av....men spår finns alltid kvar......
Symbolisk upplevelse av odödlighet och livets kärleksstruktur
Här följer en berättelse om en helt oväntad upplevelse. Visserligen hade jag strax innan händelsen skrivit en dikt om temat, men detta upplevde jag mer som just aningsmässiga fördyningar, en poetisk längtansbeskrivning. En annan dikt kom till strax efter upplevelsen.
Jag vill i denna sajts strukturella sammanhang gärna återge upplevelsens förlopp och verkningar, eftersom jag tror att detta kan vara till stöd för en del människor. Teorin omkring gör - tror jag - detta förmedlande utanför mitt strikt personliga, subjektiva rum meningsfullt. Följande beskrivning är nedtecknad ca 18 år efter händelsen, som inträffade i Göteborg den 15 november 1983, ca 20:00:
Bakgrund
"Jag hade sedan ett par år studerat den kosmiska
världsbilden. Jag hade slukat litteraturen och
hänförts av dess logiska stringens och klarhet, liksom av
de själsliga djup den antyder. Jag var mycket tacksam och
kände det som om jag äntligen hittat hem. Jag, ensamvargen,
hade också fått uppleva flera berikande och utvecklande
sociala kontakter runt denna världsbild. Dock saknade jag -
gammal vetenskapare - något en värme, baserad på
känslo- och upplevelsedimensionen. Jag behövde få ro
även i denna del av sinnet, vilket bl a tog sig uttryck i en del
poetiska betraktelser. Av denna anledning hade jag, under ett par
år, vid några tillfällen - utan att för den
skull vara närmare anknuten - deltagit i en stilla
aftonmeditation inom logen White Eagle.
Hur vara till gagn?
Under denna period var jag mycket sysselsatt med tankar och
känslor omkring detta vad jag skulle göra av mitt liv. Jag
ville gärna kunna vara mina medmänniskor till stöd och
nytta (utifrån mitt eget väsen), men visste inte riktigt
på vilket sätt - jag var på detta fält
desorienterad. Jag hade en utbildning till elektroingenjör bakom
mig, och höll just på att studera den sista perioden
på bibliotekshögskolan. Jag hade också arbetat en
period på fabrik, för att få distans till valet av
möjliga livsvägar. Dessutom hade jag hobbymässigt - i
vänners krets - sysslat en del med terapiformer såsom
zonterapi och polaritetsterapi. Aktuell afton minns jag att jag bett
intensivt för att kunna få klarhet om vad jag bäst
kunde göra för mina medväsen.
En stilla meditation
Nå, jag inträdde i gruppen strax före klockan sju.
Vi satte oss i meditationsrummet, vackert och stilrent inrett i
blått. Stilla musik - Ave Maria - inleder. Därefter vidtar
en guidad meditation, där olika teman induceras och visualiseras
i våra sinnen. Normalt har jag inte så lätt att
visualisera de bilder som induceras, utan jag tar det hela mest som
en avslappningsövning. Meditationen har karaktär av en ljus
bön för mänskligheten. Efter en knapp timme känns
sinnet synnerligen harmoniskt, och vi gör oss beredda att
avsluta meditationen. Normalt sker detta utan vidare ceremonier, och
deltagarna lämnar efter hand rummet. Det hela avslutas sedan med
en stunds social samvaro runt en enkel måltid.
Aktivering av chakror
Denna afton, dock, sker något märkligt när den
egentliga meditationen redan avslutats, och jag redan börjat
göra mig beredd att gå. Något sker i min panna och i
solarplexusområdet. Det är en aktivitet som tar form och
intensifieras. Jag upplever det som en energivirvel, nästan
brännande intensiv, i pannan - och som en viss energetisk oro i
magtrakten. Det verkar som om två av mina chakror
medvetandegjorts och starkt aktiverats genom yttre påverkan.
Vad är detta som sker med mig?
Inre lugn
Men jag känner mig likväl lugn, trots den kraftiga
påverkan som mitt inre erfar. Detta beror dels på att jag
riktar mitt sinne mot Gud, dels på att jag känner att jag
har kontroll över upplevelsen och när som helst skulle
kunna avbryta den och återgå till den fysiska
omgivningen. Men det finner jag å andra sidan inte skäl
att göra.
Den symboliska upplevelsen
Ett intensivt vitt och levande ljus växer fram för min
inre himmel. Det varar någon minut, som jag uppfattar det. Och
ur detta ljus, som jag upplever som gudomligt, växer en
symbolisk figur fram. Det är en gulfärgad torus eller ring,
med en rik inre struktur. Närvaroförnimmelsen är
stark. Torusen är perfekt - lysande vacker mot en mörk
bakgrund. Och den är helt sluten, vilket jag uppfattar som
betydelsefullt. Jag kan så här i efterhand se den som Guds
öga - en oändlighetssymbol - och som ett uttryck för
Guds oändliga kärlek. Upplevelsen kan naturligtvis göras
till föremål för tolkning, men var i sig direkt och
ordlös. Nå, ljusupplevelsen intensifieras och går
slutligen mot sin kulmination, innan figuren och ljuset så
småningom stilla bleknar bort.
Åter till det fysiska rummet
Jag kan förnimma att jag får hjälp av
meditationsledarens helande händer att återvända till
det fysiska rummet, vilket stöd jag mycket tacksamt mottog. Han
hade alltså märkt något av vad som skett - och var
snar att hjälpa till. Efteråt fick jag också
höra att en annan kvardröjande meditationsdeltagare upplevt
att det varit stark aktivitet i rummet, jag tror faktiskt via sitt
pannchakra. Jag vet inte hur lång tid som förflutit i den
yttre världen, eftersom tiden föreföll annorlunda i
det inre, eller snarare tycktes upphöra. En gissning är
dock 10-15 minuter.
Inre mild påverkan
Jag var påtagligt berörd av detta som skett, som jag
också upplever styrdes med stor hänsyn från
högre ort. Trots de genomträngande energierna var
upplevelsen ändå karakteriserad av stor mildhet.
Kortsiktiga efterverkningar
De närmaste dagarna funderade jag en hel del på vad som
ägt rum. Jag kunde känna en viss belastning i hjärnan,
men denna var absolut inte av dramatisk natur - och gick snart
över. Vad jag däremot helt stilla, men likväl med stor
säkerhet, förnam var att jag berörts av
evighetsdimensionen och alltså - liksom allt övrigt liv -
var odödlig. Jag visste också att livet är
kärlek och att Gud existerar och är denna kärleks
källa. Allt vilade i perfekt, aktivitetsfylld, strukturell
balans. Och jag fick även en aning om utvecklingens
väldighet - och om att en utvecklingscykel nu var sluten och
en ny stod i begrepp att påbörjas.
Vad andra såg - och vad jag såg
Under lektionerna på biblioteksskolan de närmaste
dagarna kunde jag märka att vissa av mina kursare tittade litet
extra, en aning undrande, på mig. De måste ha märkt
något, även om jag inte sade ett knäpp om det hela.
Och jag kunde också mycket lätt - under några dagar
- förnimma och läsa deras tankar.
Långsiktiga efterverkningar
Nå, de omedelbara symptomen försvann efter hand, men likväl
dröjde sig något permanent kvar - en fundamental, och likväl
mild, ändring i min medvetandes förnimmelse. Det jag trott eller
teoretiskt hållit för förnuftigt var nu en upplevd verklighet
på gällande områden. Den tyngre delen av min skuldkänsla
hade upphört. Min oro eller rädsla inför mörkret och
döden var nästan inte mer. Och min healingförmåga tycktes
utökad.
Den psykosexuella förnimmelsen
Det har också tillkommit - eller snarare förstärkts - vad jag
vill kalla en psykosexuell (ej i ordets psykodynamiska mening)
upplevelsedimension i livet. Hjärnan och hjärtat flödar tidvis
nästan över av en salighetsbetonad eller psykoelektrisk upplevelse av
glädje och lycka inför livets fullhet och skönhet. Detta
tillstånd upplever jag ofta vid kontakt med naturen, inte minst under den
livets stora förnyelsevåg som heter vår. Det kan t ex
handla om glädjen över skönheten hos mönstret av en plog av
gäss, över en koltrasts sång, över hundra
rödvingetrastars uppspända klangsal, över en nyutslagen
blåsippas fragila väsen... Förnimmelsen uppträder
intensifierad då jag på en djupare väsensnivå får
kontakt med ett medväsen. Även en tankekoncentration eller meditation
över människosamhällets eller livets dimension av fullhet, fullkomlighet,
ändamålsenlighet och kärlek ger inte sällan upphov till
sådana vågor av psykosexualitet. Jag har numera också - under
vissa omständigheter - lättare att uppleva vad som är sant,
djupast sett; sanningen visar sig genom att ge upphov till en risslande
igenkännandeförnimmelse i bakhuvudet och i själen. Det är
också lättare för mig än tidigare att snabbt nå
kärnan av ett resonemang - eller ö h t att 'läsa av'
ett medväsen.
Långvarig obenägenhet att berätta
Jag berättade mycket snart om upplevelsen för en
vän, som jag kände förtroende för. Och hon
bekräftade att jag verkade varken underlig eller obalanserad,
snarare extremt lugn. Annars var jag nog under lång tid
rätt förtegen med det hela - och var också under
flera år obenägen att kalla det inträffade en kosmisk
upplevelse. Jag trodde väl inte att något sådant
kunde hända mig - även om jag nog i efterhand kan inse att
upplevelsen bär en tidig sådan glimts karakteristika.
Upplevelsens övriga verkningar
Förnimmelsen av Guds intensivt kärleksfulla närvaro
lever starkt kvar i minnet under många år framöver
och skapar förnyade vågor av salighet i medvetandet vid
erinringen därom. Dessa förändringar lever kvar snart
tjugo år efter upplevelsen, även om en viss blekning skett
i intensiteten. Och upplevelsen fortsätter att kasta ljus, naturligtvis
även över mina ofärdiga sidor, vilka då syns i
smärtsamt tydlig relief. Men längtan efter
och viljan att manifestera något för andra meningsfullt,
utifrån mitt väsens och min personlighets särskilda
förutsättningar, lämnar mig inte."
Nedan följer ett utdrag ur min poetiska beskrivning, nedtecknad dagarna efter upplevelsen:
[...]
Då - en oro
i den gula blommans trakt
ett ljushav
med svaga strukturer
blev starkt av vitt
den indigo blomman
levde intensivt
värmde
brände av ren energi
en ring
en torus
av bländande gult
den var så vacker
så lysande klar
Den stannade kvar
kroppen var
långt borta
här levde varje fiber
av ande
av livskraft
Den blev ljusare
och vitare
fick snöns renhet
innan kulminationen var nådd
sedan bleknade allt stilla
solar plexus blev lugn
helande händer
hjälpte mig tillbaka
[...]
Till slut dikten I livets största stund, skriven dagarna före upplevelsen:
I livets största
stund
är man alltid ensam
Då starka röster
ur ett skönhetens
landskap
badande i purprande ljus
talar sitt direkta språk
då står man öga mot öga
mot Gud -
ingen kan man ta med
Allt man lärt
allt man fått
allt man gjort
samlas till en lysande
punkt
då tiden
och rummet
tonar bort
i ett underbart hav
i gnistrande svalkande vitt
Att se...
en mental värld av blått
en känslig värld av gult
föreställningens
och inspirationens
violetta ursprungsskimmer
Här utgick allt
här är källornas vackra land
hit återvänder
allt
även ett gudabarn
vänder tillbaka
efter oräkneliga
eoner
Väsendet
har blivit
som ljungande
eld
Ögon lyser
mot erfarenhetens
mörka sammetsfond -
de har blivit så djupa
så djupa
Renheten börjar lysa upp
alla vrår
Fadern
Modern
möter sin förlorade
med glömskans milda armar
Julens budskap
är uppfyllt... liv...
[2001-04-12, utökad 2001-07-15]
"Jag har upplevt något som en vän till mig brukar kalla 'varandefältet' till och från i mitt liv. Som barn, men även stundtals nuförtiden upplevde/upplever jag att Gud omfamnar mig - det är uppenbart! Som barn brukade jag ha riktigt starka 'ljusbad' både mellan sömn och vaket tillstånd och ute i naturen. Jag kan inte minnas att jag erfor dessa starka upplevelser när jag blev något äldre, men de kom tillbaka med stor intensitet i Mexico, fast då i dagsmedveten tillvaro; det är mer tillgängligt för oss på kvällen precis som min vän påpekat. Det senaste året har jag fått det när jag gått ute i naturen och fascinerats över hur perfekt och magisk den är, jag ser Guds närvaro i varje liten skapelse. Nu på senaste tiden får jag nästan varje kväll dessa erfarenheter, inte lika intensivt, men dock, när jag upplever skymningsljuset och himlen. Det är verkligen sagolikt att leva när man genomströmmas av varandefältet!
...
Jag har inte läst ännu om kosmiska glimtar, men vad jag har förstått så förmedlas någon insikt om Guds kosmologi till en? Jag kan inte påstå att mina upplevelser har förmedlat några storslagna kosmiska insikter (tror jag). Det ska ju sägas att det är de mest fantastiska upplevelser jag haft i mitt liv, så jag skall inte förringa dem - man inte kan det väl vara kosmiska glimtar? Jag har ingen aning!
När jag var barn brukade jag uppleva riktiga ljusbad och en otrolig trygghet av att vila i detta ljus. Jag var som sagt inte helt dagsmedveten, utan någonstans mellan sömn och vakenhet.
Jag minns det dock mycket tydligt. Därefter låg upplevelserna i träda under kanske 20 år. I Mexico upplevde jag så återigen denna känsla av fullkomning, lätthet - complete bliss! Denna upplevelse var dock helt dagsmedveten, efter mörkrets inbrott. Känslan är sååååå fantastisk! ALLT är så fantastiskt komplett. Jag har aldrig tagit droger i mitt liv, men jag skulle nog vilja säga att jag kände mig alldeles hög. Det kändes som om jag knappt nuddade marken. När jag tänker tillbaka känns det som om fokus låg på min synupplevelse och runt huvudet. Kroppen kändes perifer. Jag undrar faktiskt hur NN upplevde mig. Jag måste fråga honom om han minns den kvällen. Det pågick kanske under två timmars tid, men jag kan inte säga säkert. Det var då detta hände som jag plötsligt kom ihåg mina upplevelser som barn. Jag kommer ihåg hur jag låg på sängen innan vi gick ut, och jag berättade för NN om hur jag kände det och att jag mindes känslan sedan jag var barn. Denna händelse är den mest tydliga och långvariga. Kan den vara ett resultat av den kristallhealing jag var på? Kan det vara så att mitt rotchakra öppnades 'för tidigt'? Var detta en repetition från en tidigare inkarnation? Jag är ganska övertygad om att så var fallet.
Jag brukar få små korta 'flashar' då jag upplever att allt är fulländat. Jag minns en gång när jag gick i en ful betongkorridor i "bakgångarna" i det köpcentrum som jag jobbade i. Jag tittade upp mot taket och en massa rör, och så plötsligt, i detta fula, kände jag denna fullkomning under några sekunder. Lustigt. I förra veckan upplevde jag det när jag körde bil, och skådade ut i skymningsljuset som avtecknade sig mot havet. Så vackert! Men som sagt, det är bara korta upplevelser. Korta men fina. Jag kan ibland uppleva hur fulländad naturen är, eller rättare sagt, jag kan uppleva att Gud finns närvarande i förra sommarens torra gräs som fortfarande står vid vägkanten, eller i ett gammalt förfallet staket täckt med mossa.
Att jag skulle ha kosmiska glimtar verkar ju lite för otroligt. Jag känner mig ganska 'klumpig' i den bemärkelsen att jag inte känner mig speciellt intuitiv, andlig eller tillräckligt kärleksfull för att kunna uppleva det. Jag vet att jag ibland vet saker rent intuitivt, men borde jag inte göra det hela tiden i så fall? Jag känner mig så nere på jorden och fokuserad på min vardag. Jag känner mig så begränsad ibland! Kanske är dessa upplevelser en 'hint' om vad som kommer någon gång i framtiden, kanske i ett kommande liv?
...
Jag sitter just och läser om kosmiska glimtar, och Martinus beskriver ju t o m mina 'sekundupplevelser'! Det är ganska häftigt! Jag kom på att jag skulle vilja berätta om två upplevelser av ett helt annat slag. I tjugoårsåldern var jag med om en ut-ur-kroppenupplevelse, där jag träffade min moster NN2 (som mer var som en mor; tyvärr dog hon dock när jag var 13 år). Den kärleksström som vi utväxlade var mycket kraftfull, och hon lyste starkt i klargult. Av vilken anledning träffar man gamla bekanta på detta sätt? Varför lyste hon av gult, den sanna människofärgen? Var det för att hon kastat av sig sina lägre energier innan inträdet i de andliga världarna?
Den andra upplevelsen jag tänkte berätta om hände sommaren efter Mexico. Jag och NN var ute på Fjäderholmarna. Vi befann oss på klipporna vid vattnet. NN hade somnat och jag satt väl och filosoferade som vanligt. Jag tittar ner på berghällen, och inom ett tydligt avgränsat område med ca 10 cm:s diameter rörde sig klippan som om den var flytande. Jag tänkte spontant att jag fick en inblick i hur illusorisk vår fysiska tillvaro verkligen är."
[CW, 2001-07-15]
){kind=link}